Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 juli 1853, sida 1

IX. Hvaril man, bland annat, får se hvad nytta man kan draga af ett signalement. Vid dessa ord studsade Mauclerc, ty de visade bonom, aldeles oförberedt, den förfärliga verkligheten af hans belägenbet. Denna unga flicka, som han mänauda redan älskade, och hvars hlotta äsyn tycktes pånytiföda honom, var således dotter till den man, som på en gång ödet invigt åt vanäran, och fadrens och sonens minne åt hämnden. I detta så förfärligt oväntade ljus igenkände han plötsligt i Maries drag lineamenterna af grefve de Royans obevekliga ansigte; han tyck te sig tillochmed i denna täcka och rena hlick återfinna denna känslolöshet, som grefve de Mauclercs sista plågor icke förmått uppmjuka, dessa ögon, denna mun, som befallt hans död. . Den upproriske adelsmannens son säg, så alt Säga, lefvande framför sig denna sin barndoms hotande synvilla, denna blodiga fantasmagori, som beherrskat hela hans lif. Hans första rörelse var att störta sig öfver Marie, att krossa den olyckliga flickan emellan sina bandit-händer; men med omsorgen för hans personllga säkerhet förenade sig äfven en annan tanke. OIrets död var icke nog för Mauclerc; han ville hafva utomordentliga represalier! vanära för vanära! skymf för skyms; hans förra passioner väcktes åter hos honom, men kärleken hade flytt. Och af denna blandning af de förfärligaste böjelser hos mennisko-organismen föddes ett slags sinnlig hämnd — eller hatkänsla, som endast tyglade sig något, för att en gång så mycket säkrare och grymmare kunna träffa sitt offer. (Forts.)