Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 juli 1853, sida 1

ut på oceanen, för att, liksom denne hafvens Pandrande Jude?, denne hemlighetsfulle styrman på ett sördömdt fantastiskt fartyg, enligt den holländska traditionen, irra omkring der i evighet. För ett ögonblick ryckt ifrån tankarne på sitt öde, skulle man kunnat säga, att en hägring från själen för honom öppnat en utsigt öfver en obekant lycka, ett hittills okändt lugn. Adelsmannens instinkt, de i blodet medfödda minnena, — tv äfven blodet har sitt minne, liksom det bar sina aningar och sina inre varningsrop — vaknade hos honom; denna inspiration framkallade ord, sådana som man aldrig förr hört af den förkastade sjörösvaren, som ifrån sina gosssär varit bannlyst ifrån civilisation och medborgerlig frihet. De begär, som väcktes hos honom af så mycken skönhet, renades af en hittills aldrig rönt kärlek, och förlänade snart hans förvandlade passion ett sådant uttryck af sanning, att Marie skulle ansett sig för brottslig, om hon längre lät honom förblifva i sin villfarelse. EÅck säg intet mera, min herre, sade hon; efterSom våra värdars förslag tycks öfverensstämma med edra böjelser, så bör jag, hurudant mitt svar än må plifva på ett val, hvaröfver jag borde känna mig stolt, gifva er en upplysning, som man redan kunde hafva besparat mig; vet då, min herre, att jag är utfattig ..ja... jag är dotter till en landsflyktig .. Haad gör det! sade Mauclerc, som kände sig ännu mera förtjust af denna öppna bekännelse. — Jag är, fortfor Marie, dotter till grefve de Royan, som var sjöofficer och dog i onåd på S:t Domingo.