nast af tvenne bland åhörarna tages under granskning och erhåller på stället åtskilliga korrektioner; ordf. rafsar papperen samman och griper sin hatt. Mötet är sprängdt. Mjölkedejan, som måhända beredt sig på ett föredrag, äfvensom några andra själsfränder tränga sig kring de tre för att bevisa dem sitt deltagande. Någon ropar ur högen: Ett lefve för Tegnåers minne! hvarpå ett 3-faldt hurra dånar genom salen. Ner med jesuiterna! Samma effekt. Salen utrymmes efterhand. Om Mormonsammankonsten innehåller en skrifvelse till samma O. P. följande: Den 12 dennes om aftonen erhöll inspektoren på Kulla-Gunnarstorp underrättelse af några bland gärdens folk, att en del misstänklige figurer kl. 10 samma qväll börjat samla sig i skogen eller den så kallade Gunnarps Vång, och troddes, att så snart samlingen blifvit fulltslig, Dop med någon af dem skulle verkställas kl. 12 om natten i berörde väng. Inspektoren tillsade då genast några drängar att vara honom följaktige till det omnämnde stället, beredda att, i händelse något vattendrag eller kärr funnes i närheten, grundligen derstädes döpa hela sällskapet. Dit ankomne cirka kl. 11, funno de ett temligen besynnerligt sällskap redan samladt, bestående af män och qvinnor (hvaribland flera i hatt) så väl från staden som landet. Inspektoren tillfrågade en, som syntes vara anförare för bandet, hvad denna samling så sent på natten i denna trakt skulle betyda och fick till svar: att han, som vore kakelugsmakare och hette Lundvladfrån Helsingborg, hade ditkommit i afsigt att uppgöra ett arrende-kontrakt; härvid gjorde inspektoren den riktiga anmärkningen, att sådant vore mera passande om dagen, än om matten, samt tillade, att han ganska väl visste hvarföre de kommit dit, neml. för att döpa eller låta döpa sig och att han derför, för att bespara dem mycket besvär, medtagit några handfasta drängar, för att utan all onödig ceremoni neddoppa hvar och en af det gudeliga samfundet i närmaste pöl; men knappt voro desse ord yttrade, förr än SsSamtlige mormoner — togo till fötterna, dock i flykten undfående vederbörlig torrskatfning i stället för vatten. Isynnerhet fick under-presten Lundblad (en I öfverste prest från Lund väntades, men hade ej ännu anländt) sitt arrendekontrakt inskrifvet på ryggen, medelst ganska kraftiga käpprapp. Sedan blef upplyst, att några qvinnfolk från Höganäs samt en piga här i närheten (den beryktade mjölkedejans syster) hade varit utsedde att denna natt döpas. Ett landtbruksmöte för Örebro län ägde rum d. 15 Juli på Frösvidal. Bland andra frägor, som der förekommo, var äfven denna: Hvad närmare kunskap har man under de sednare åren vunnit rörande bästa sättet för anläggning af täckdiken samt om det djup i förhållande till afståndet, hvartill täckdiken böra under olika omständigheter läggas! Det är samma fråga, som helt nyligen blef i Östgötha korresp. framställd till någon erfaren jordbrukares besvarande. Det svar som gafs på ifrågavarande möte torde vara det mest upplysande och pålitliga, hvarföre vi ock anse det böra få så allmän kännedom som : möjligt. På brukspalron Geijerstams uppmaning höll, berättar N. A., som refererar protokollet om mötet, ordföranden (brukspatron O. Hedengren) ; ett sakrikt föredrag om täckdikningens nytta på nästan all slags åker, dess goda verkan i våta och nästan ännu mera i torra år, emedan den tackdikade jorden icke allenast befrias från öfverflödig väta, utan också långsammare uttorkar, att hans erfarenhet bestyrker dess användbarhet och nytta i vårt klimat. Vid Riseberga nyttjas tegelrör, som tillverkas på stället till täckdikning och hafva de äldsta dikena redan i flera år afledt vatten utan att ännu ett enda blifvit stoppadt, hvarföre också numera ofta brukas att leda flere täckta diken i ett större täckt, som man ej vågade, innan erfarenheten visat deras uthållighet. Härigenom vinnes en ofantlig besparing såväl i anläggningssom underhållskostnad vid täckdikning i större skala, emedan de djupa öppna afloppsgrafvarna och de många ögonen förminskas till längd och antal. Åsståndet emellan de täckta dikena beror på alfvens beskaffenhet. Det skulle synas som om den vattensjukaste jord behöfde det största antal diken, men ofta har en sådan jord en för vatten mera genomtränglig alf, hvarföre afståndet emellan dikena kan vara större, och man befarar sällan eller aldrig att vattenmassan blir för stor att afföras genom ett vanligt tegelrörsdike, som icke upptager flere andra. Åsståndet har omvexlat från 15 till 25 alnar, djupet från 3 till 4 fot och har detta befunnits motsvara behofvet. Att gräfva dem grundare än 3 fot vore oförsigtigt både derföre att kälen kan förstöra dem och emedan vattnets afledning då lätteligen blir ofullständig.