Jemtlands hästoch sältjagarekorpser. Härigenom hafva åtskilliga befälsplatser, som ej behöfvas för den nya organisationen, blifvit ställda på indragning och deras nuvarande innehafvare såsom chefen, öfverste Armfelt, m. fl. efter hvad förut blifvit nämndt, öfverfiyttade på indragningsstat. Vi äro ej i tillfälle att bedömma — äga ej heller dertill förmåga — huruvida den nya organisationen är bättre än den gamla. Tydligt är emellertid, att den fallit sig mycket beqväm för de närvarande innehafvarne af de högsta befälsplatserna, hvilka få behålla sina löner, utan några vidare ambetsgöromäl. hlott icke, sedan saken väl blifvit så organiserad, nya platser behöfvas för de nya korpserna, till hvilka nya anslag då skola komma att anordnas! Det skall bli eget att se huru dermed kommer att gå. Vestigia terrent. Oresundspostem innebåller ett par humoristiskt hållna teckningar dels af en tillämnad men fårskingrad Mormonsammankomst på Kulla-Gunnarstorp, dels af den upplösta kyrkokonferensen i Helsan i Helsingborg. Den sednare, utförd af O. O:s lediga penna, skall säkert ej läsas utan nöje äfven af den som ej gillar den pojkaktiga attacken på en sak (religionsfriheten), som förtjenar att understödjas, och på en person (kyrhoherden Hammar), som förtjenar den största aktning. Kyrkokonserensen i Helsan, d. 19 dennes, började, berättar Ö. P., ganska bra men tog ett snöpligt slut. Konferensens medlemmar utgjordes af kyrkoherden H. B. Hammar, d:r Bergman i Winslöf, samt v. pastor Welinder, säger tre hela reformatorer, hvartill slöt sig en engelsk prest, medlem af den isria Skottska kyrkan. Salongen var för öfrigt uppfylld af en mängd folk af alla klasser, nygiriga att förnimma hvad häraf mände blifva. Till en början yppades mycken svårighet att erhålla en ordförande; de tre uppmanade församlingen att, enär af andliga ståndet så få ledamöter voro närvarande, valja en lekman till mötets sorman, men auditoriet tycktes ej fästa afseende vid detta liberala förslag, och en ung mag. Bruzelius, (vi tyckte att detta var hans namn.) som af d:r Bergman föreslogs, afsade sig uttryckligen förtroendet. De 2 utvalde då sinsemellan den 3:dje, d:r Bergman att fungera som preses. Hr B. företog derefter programmets ):sta thes till diskussion och talade deröfver allehanda. En af åhörarne hofpredikanten och prosten Engdahl replikerade härpå kort, men med mycken skärpa. Härefter uppstod hr Hammar och gaf i ett vidlyftigt föredrag en ytterligare utläggning af hvad hr Bergman förut yttrat. Förmodligen hade man nu i sin ordning haft att från hr Welinders vältaliga läppar förvänta en tredje variation af samma thema, hvarefter diskussionen väl skulle förklarats slutad och saken afgjord i konferensens smak; men olyckan ville att man denna gång ej skulle få höra hr Welinder såsom kyrkooch statsreformator. Boktryckaren Sturzenbecher tog sig nemligen ordet för en interpellation, och följande scen uppstod, den vi vilja framställa dramatiskt. Hr S.: Om jag ej misstager mig, var den sista ärade talaren hr kyrkoherden I. B. Hammar ... En röst ur de trennes krets: Ja, det var jag. Ar S. (efter en stunds småkrig med ordföranden för att fa oqvaldt behålla ordet:) Ryktet har betecknat hr kyrkoh. H. B. Hammar såsom den der här i staden inför olika personer skulle fällt yttrande om den store skalden Tegnr, hvilka ej endast i allmänhet såra det anständiga, utan i ytterlig grad förnärma och såra hvad Sverige räknar bland sitt dyrbaraste och bästa. Dessa uttryck kränka icke blott Tegners ära, utan hela nationens. Hur bögt hr Hammar än må anse sig stå, och hur nära himmelens thron, lärer det dock få gälla som en ovedersäglig sanning, att medan vi ändå befinna oss här i denna jordens jemmerdal, det icke kan tillåtas honom eller någon att i andligt högmod kasta smuts på hvad millioner menniskor älska och ära och hvad fosterlandet anser såsom måhända den yppersta blomman i sin hederskrona. Jag uppmanar derföre hr Hans Börje Hammar att här, inför denna församling, uttryckligen med ja eller nej besvara den frågan: Har hr H. fällt dessa yttranden ) eller har han icke? (Sensation inom auditoriet.) Hr Hammar: Ossentligen — har jag — aldrig yttrat nagot dylikt; enskilda yttranden — förmodar jag icke tillhöra offentligheten. Hvad man enskildt yttrar, hvad man t. ex. i bref skrifver, måste vara — ansvarsfritt ... Hade jag offentligen yttrat något dylikt, då skulle jag icke ett ögonblick undandraga mig att stå derför, — men detta har jag icke gjort och på den framställda frågan kan jag derför — hvarken svara ja eller nej. (En viss häftighet bland åhörarna, rop af Ja eller nej! han kan ej neka dertill! det är tydligt att karlen är saker! o. s. v.) Hr S. Det ges enskilda yttranden af den art, att så snart endast tredje man är deraf afvetande, de ovilkorligen måste beifras. Det här ifrågavarande yttrandet skall dessutom blifvit fälldt inför så många särskilda personer, att det måste anses mer än tillräckligt offentiigt, för att fordra upprättelse åt en stor ange svensk mans skugga ... (Ahörarna: Ja! ja! J Ordföranden, afbrytande: Diskussionens fred är störd ... Detta kan icke fortgå .... Talaren skall dessutom bevisa hvad han säger . . . . Hr S. Hr ordförande! jag skulle här kunna framdraga vittnen och improvisera en domstol; men jag