Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 juli 1853, sida 2

stade förvånad en misstrogen blick på henne... Ett mindre skarpsynt öga skulle redan börjat inse rätta sörnållandet. — Ja så! återtog fru d.ILorigny, skulle ditt hjerta Vara intaget af någon romantisk kärlek? ... Jo, jo! när man bor på landet, så . -Marie spratt till, och, bäfvande att lata henne gissa en känsla, som hon icke en gäng vagade tillstå för sig sjelf, bestred hon häftigt denna ogrundade misstanke; och för att aldeles tillintetgöra den, trodde hon sig böra gifva sitt samtycke till den så högtidliga presentationen. Tillfredsställd af detta löfte, steg fru dHorigny upp, för att återvända till salongen. Plötsligt stannade hon. ty i detsamma hon gick förbi fönstret, varsebler hon Georg, som stod utanför på torget och fästade sina blickar på balkongen, der han en stund förut sett Marie. Uuder det att den unga flickan var ett rof för smärtsamma sinnesrörelser, hade Georgs hjerta icke varit mindre grymt plågadt. Marie hade endast att frukta sör en besvärlig efterhängsenhet, för hvilken hon kände sig stark nog att icke gifva vika; men alla slags olyckor tycktes för den stackars unge mannen vara inneslutna bakom dessa ogenomträngliga murar. — Hvem kan den der menniskan vara? sade fru dHoriguy för sig sjelf... jag har nu flera gånger sett honom, och alltid betraktar han fönsterna till min sängkammare ... det är säkert mig hans blickar söka... månne det är en förklädd tillbedjare ... eller en tjuf? .. Om det vore en tjuf... det vore en stor skada... att låta hänga en så vacker gosse!... Pendylens slag erinrade ändtligen fru dHorigny, att man väntade henne i salongen; hon tog Maries arm, och denna följde henne, utan att hon i sin djupa tanksullhet blifvit Georg varse. (Forts.)