sedan kunde gifvas den nödiga uppbördsoch polis-benämningen af handtering, kunde åläggas att förvärfva burskap. Våra handtverksborgare synas således i det fallet hylla jemlikhets-principen; eller är det blott en artighet mot det täcka könet, t. ex. symamseller, tvätterskor, barnmorskor, sjukvakterskor, liksveperskor, o. s. v. att i sramtiden vilja intaga dem i burskaps-förbundet, om man nu lyckas genomdrifva den hemlighetsfulla redaktionen af nya förslaget? IS 23 begäres den förändring, att mastareprof måtte få granskas af handtverks föreningen, såsom mest kompetent och bäst i tillfälle (7) att med frågor al dylik beskaffenhet taga befattning?. Ganska uppriktigt tillagges i motiverna: t hvilket fall föreningens tillvaro icke blefve inskränkt, såsom nu är fallet, till nastan hlolta benämningen. För denna uppriktighet bör man vara petitionärerna erkänsam. Ingenting vore säkert helsosammare, än om hela stadgandet angående handelshandtverksoch fabriks-töreningars tillvaro upphäfdes. Må de enskilta föreningarne bilda sig, sträfva och bråka i sina enskilta intressen huru de behaga och vara så obilliga i sina anspråk som heldst: men må lagstiftningen förskona oss från dessa, en allmän och offentlig karakter usurperande föreningar, hvilkas tillvaro väl blott säges vara rinskränkt till blotta benämningen, men hvilka stå redo, att när som heldst söka åter spela rölen af de gamla skrå-embetena. Det ifrågavarande försöket, att begagna de ohjelpliga svårigheterna vid de eljest lyckligtvis onödiga mästarprofvens bedömmande, för att öfverlemna detta bedömmande åt de samma föreningar, hvilka önska alla nya skickliga mästare-ämnen så långt bort som pepparen växer, om de ej såsom söner, mågar eller svågrar tillhöra den indisktsvenska kastens inflytelserika medlemmar, och hvilka betrakta alla öfriga svenska arbetare såsom en parias kast, lemnad åt enväldets, polismaktens och patronernas godtycke, så att säga både till kropp och själ och all välfärd, är verkligen ganska snillrikt. Att vällosl. magistraterna just ej äro några lörstä-sigpåare vet väl enhvar; och derföre är det ej att säga mycket om, att oformligbeter och obehag? kunnat äga rum under sednare åren?; men ännu större, eller rättare sagdt ordttrisa och olyckor skulle säkert ega rum, om den unge arbetsskicklige medborgarens framtid skulle bero af förenade sakkunnige, men i saken intresserade, domare. Vi våga i detta afseende göra den lilla erinran, att det bör vara för allmänhetens säkerhet och bästa, som hela omgången med prof behöfves: och skulle ej då allmänheten få kunna passera såsom den behörigaste domare? Om en person vill för allmänheten ådagalägga sin skicklighet, för att få rättighet att t. ex utsätta skylt, vore det ej då tjenligare t. ex. att föreskrifva, det han skall vara förbunden hafva i sin verkstads-lokal ett färdigt arbete stående, till allmänt åskådande, försedt med af magistraten bestyrkt intyg af två välkände och aktade män, att han det sjelf, i de handtverket tillhörande delar, förfärdigat? Blifver det ej då en hvars sak, att se och höra sig för, innan han inlåter sig i beställningar, 0. s. v.? Då undvekes ju alla Åosormligheter, och om än mästerstycket icke blifver så grannt och dyrbart och tidsödande, att det såsom nu oftast hindrar den unge arbetaren från att under flera år upphinna burska pens väålsignelser, så blir det deremot ej så ruinerande för honom att låta stå till åskådande, såsom ett minne af hans ungdoms verksamhet, som nu vanligen det dyra mästerprof, hvilket han nödgas sälja för — mästar-kalaset. I alla fall se vi ej, hvarföre skyldigheten att åskådligare bestyrka en gång intygad skicklighet, behöfdes åläggas för längre tid än första året; ty derefter blir det ju i alla fall, huru man än tillstaller profvet, allmänheten, som blir enda domaren. Den föreslagna nya redaktionen innehåller följande, med serskilt stil utmärkta förändringar: 23. mom. 1. Eho, som vill vinna tillstånd, att utöfra något af de i 8 3, lit. C uppråknade handtverk, skall derom till magistraten i den 2 1 (