Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 juli 1853, sida 1

nitac skydde ingen möda att öfvertyga ynglingen om huru farlig hon var ... Han lyckades slutligen så väl, att den stackars debutanten genom denna föga smickrande skildring snart förlorade det lilla mod, som han lyckats tillkämpa sig. Knappt hade brottmälsdomaren slutat sitt interessanta föredrag, förr än fru dIlorigny kom ut ur en tät skogsdunge. Hennes unga kusin begärde då att få atervända till Bordeaux och begagna sig af hr Vernilacs vagn, den han ötverlätit at en del at sällskapet, som icke ville fortsätta resan ända fram till slottet. Fru dlorigny märkte det måttade slaget, men fann genast medel att parera det. Hon gaf visserligen sitt bifall till sin kusins begäran, men hon gjorde deti en så sorglig ton, att ynglingen nästan erfor samvetsförebråelser att begagna sig deraf. Fru dHorignys bekymmerslösa blickar hade så att Säga ur Sin arsenal tagit ett hittills aldeles nytt uttryck af en rörande melankoli. Hon hejdade sin häst för att räcka en almosa till en gammal tiggare, som stod vid sidan af vägen. Ynglingen kände sig redan rörd; men fru d Horigny insåg att hon, för att göra sin seger fullkomlig, måste framkalla en asgörande scen, en theatereslekt, som måste lyckas. I detta ögonblick passerade en ung flicka förbi, hvilken, i anseende till den långt framskridna dagen, tycktes med hastiga steg vara stadd på hemvägen. Det var Marie. — Fru dllorigny uppgaf ett rop, liksom såge hon sin barndomsvän nu för första gången. — Hvad ser jag? ... sade hon... Ack! Är det väl möjligt; hvilken lycka!... Marie . .. min bästa Marie, det är då verkligen du! Vid deras första sammanträffande hade Marie igenkänt Estelle d Horigny, och hennes första rörelse hade varit att ila i hennes armar. Men ännu afkyld af den liknöjdhet intendentskan då visade henne, stannade