Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 juli 1853, sida 1

Sjöröfvaren, af Paul Fourher. (Öfvers. af 6. —n.) (Forts. fr. N:o 169.) Till vernizacs stora förvåning erhöll han hjelp af en ung arm, och hans bestörtning blef ännu större, då han Såg, att det var den unge kusinen, som följt honom i spåren och som af fru dHorigny fått ett tecken att skynda till hennes olycklige tillbedjares bistånd. — Nå, min unge vän, sade hon till kusinen, ni är verkligen skyldig att hjelpa hr dVernizac, som mera törtjenstfullt än lyckligt gifvit er ett föredöme af vördnad för vårt kön. Drag nytta af denna lexa i franska galanteriet, hvaraf herr Vernizac är den sista lemningen... Jag för min del, tillade hon något elakt, skall vid sidan af denna skog söka en vidsträcktare utsigt och en torrare mark. ynglingen, som denna gång förstod den tysta vink. som dessa ord möjligen inneburo, ämnade just sölja den koketta intendentskan; men allt detta hade ändtligen öppnat ögonen på hr Vernirac, och kanske var brottmålsdomaren för första gången sanningen på spären. Fattande nyläringens arm, förstod han att på ett skickligt sätt i svarta färger för honom utmåla känslolösheten och torrheten i fru dHorignyes själ. Enligt nans skildring var hon en qvinna utan hjerta, utan minsta gnista af känsla o. s. v. Med ett ord, hr Ver