Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 juli 1853, sida 1

huru den glödande ynuglingen förde hennes hand till sina läppar. — Nå väl! sade fru dHorigny, du följer mig således till mitt slott och derifrän till Bordeaux; hädanetter skall jag taga hand om dig. Men, min fru... Kalla mig Estelle. Men, ännu kan jag väl inte ... — Du måste; ... nu följer du mig... du har inte rättighet att neka mig det... jag har knappt ännu börjat allt det som jag vill göra... för dig... Marie visste icke hvad hon skulle tänka eller svara; i sitt hjertas godhet fruktade hon att visa sig otacksam emot denna mer eller mindre uppriktiga vän. Emellertid skulle hennes brist på ärelystnad, hennes likgiltighet för rikedomens och rangens företräden, — kanske också vanan vid det ljufva och oskyldiga umgänget med Georg, som hon slutligen älskade alltför högt för att frukta, — alla dessa orsaker tillsammans hafva föranledt henne att afslå fru dHorignys anbud, — men hon föreställde sig, att en tids vistande hos en så högt uppsatt person skulle kunna bidraga till att förskasta den åldrige fyrvaktaren en mindre mödosam och mindre farlig tillflyktsort — denna tanke bestämde henne att emottaga tillbudet. Fru d fioriguy åtog sig att underrätta innevånarne på strandhemmanet härom, och att låta hemta Maries saker — och slutligen uppsteg denna i intendentskans vagn. Den uppmärksamhet för hvilken hon var föremål var hel och hållen till hennes fördel; af en landtdlickas drägt hade Marie hela den. behagliga enkelheten, utan att drifva denna till vårdslöshet. Det var en tjusande blandning af stadens elegans och det pittoreska i landtdrägten. (Forts.)