Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 juli 1853, sida 1

Marie försagd vid denna så föga väntade känsloutgjutelse. — Men känner du då inte igen mig? sade fru dlorigny, låtsande en nästan smärtsam förvåning; och ändå är du min barndomsvän. Ack! det hade jag inte väntat mig... det är illa det ... — förlat, sade Marie... Det är sannt... fordom kunde vi vara kamrater, men lyckan tyckes sedermera hafva upprest en hög skiljemur emellan oss... Lyckan! .. Ack, hvad gör den till saken! .. Så mycket bättre om jag är rikare än du!... då har jag rättighet att först komma dig till möte... att i verlden ätergifva dig den ställning och den rang som tillkommer dig... Ack ja! ... jag borde ju vänta mig lycka då jag kommit hit för att beundra den alltid så välgörande naturen, ... mitt hopp har inte bedragit mig, jag har återfunnit en väninna... Mina damer, ropade hon derpå, jag har äran presentera för er min adopterade Syster: Denna scen gjorde en djup rörelse till en allmän pligt för hela hr d Horignys sällskap ... Förijusningen var allmän ... kavaljererne upphöjde den unga intendentskans känslofullhet till skyarna (några i hopp alt denna känslofullhet skulle blifva dem till fördel). Samtliga damerna skulle hafva lemnat sina tårar fritt lopp, om de icke hade varit rädda om sminket. En liflig rodnad betäckte ynglingens kinder, man kunde höra hans bjerta klappa under spetskråset och den gorge-de-pigeon-färgade rocken. -Jag ville återvända till Bordeaux, min kusin, sade han ... men hädanefter stannar jag bestämdt alltid hos er... Hvar skulle jag väl finna ädlare exempel på oegennyttig och ren godhet! Och intendentskan, som var omgifven af alla, utom af den förbryllade Vernizac, såg med innerlig glädje