Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 juli 1853, sida 1

— — — — ——— — yan ... du är fri... jag återgifver dig tillochmed de här diamanterna, som du lemnat oss. Men vid dessa ord blef besättningen upprorisk. Må den der uslingen gerna lefva, om ni så vill, ropades det ifrån alla sidor, men diamanterna tillhöra OSS, Mauclerc förde handen till sina vapen, men med bäfvan insåg han, att hans herrskaremakt nu var bruten. Ni ser, Mauclere, sade Vauglas, att man inte alltid blir atföljd på brottets väg. Vill ni nu, tillade ban, att jag beröfvar er den enda rättigheten, som ert manskap medgifvit er, den, att skydda denne mans lif? — Nåd! skrek procentaren. — Ni!...sade Mauclere. Det behöfs endast ett ord. — Nåd! nåd! ropade procentaren, med sammanknäppta händer. oa . — Tala! sade Mauclerc, jag förlåter er på förband. — Penne man har bedragit er alla, sade Vauglas kallt... Dessa diamanter äro falska ... han har tagit dem med sig af försigtighet, liksom man i Spanien alltid på resor har till hands börsar med falskt mynt för stråtröfrarnes räkning — men den skurken borde väl hafva spelat ett ärligare spel med korsarer. — Han har sina äkta diamanter och sitt guld gömda i sina kläder. Procentaren, som, ifrån de första orden ur Vauglas mun, väl insåg följderna, hade kastat sig på knä och smugit ett litet skrin och sin börs i en ficka på barnets rock; med stor säkerhet bestred han derpå hvad han kallade markisens skändliga tillvitelser. fForts.)