Götheborg. K. B. H. i länet hafva, i likhet med hvad i andra län skett, kungjort en erinran och varning till emigranter, hvilken, sävidt den är af förhållandena päkallad, man hade bort söka så mycket som möjligt sprida till allmän kännedom. Erinran är utgången direkte från regeringen, som anbefallt K. B. H:e i länen att kungöra densamma. Dersöre lyder ock kungörolson: Sedan till Kongl. Maj:ts kunskap kommit huruledes, efter sjöfartens öppnande innevarande år, flera fartyg från Sverge till Lybeck ölverfört ett högst betydligt antal Svenska undersåter, hvilka öfver Hamburg och England ämnade utvandra till främmande verldsdelar, samt att i slera fall inträffat, att dessa utvandrare, redan innan de lemnat Sverige, blifvit af här kringresande agenter för några Hamburgska s. k. expeditionshus genom bedragliga uppgifter och förespeglingar ölvertalade att med dem afsluta ganska tryckande och ofördelaktiga kontrakter angående deras vidare fortskafsande från Tyskland till destinationsorterne, hvarigenom händt att de råkat i den svåraste belägenhet, som kunnat undvikas, derest de utvandrande, i stället för att ingå dylika kontrakter, efter ankomsten till Tyskland vandt sig till svenske och norske konsuln i Hamburg eller Lybeck, för att af honom erhålla anvisning på något allmänt bekant redbart expeditionshus i Hamburg; har jag härmed, på nådig befallning, skolat sådant tillkännagifva, med kungörande derjemte, det de agenter, hvilka från främmande land kringresa, för att tillbjuda utvandrande sin tjenst, icke alltid äro förtjente af det förtroende som sökes. Mot denna kungörelse kan ingenting vara alt anmärka, tvertom måste man skänka den sitt fulla bifall och vara regeringen tacksam för den omvårdnad den härmed ådagalagt äfven för dem, som icke längre vilja förblilva konungens undersåter, utan gå alt på en friare jord, under lyckligare samhällsförhållanden, bygga sig ett nytt hem, fjerran från sosterjorden. En liten erinran tillåta vi oss dock, att den antydning, som i kungörelsen förekommer, det resande agenter lockat till emigrationer genom falska förespeglingar, väl kan, det bestrida vi icke, uti några få fall vara rigtig, men att man dock, enligt vår öfvertygelse, misstager sig mycket om man tror att de stora utvandringar, som nu pågå, äro vållade af dylika bedrägliga lockelser och förespeglingar. Denna tro är temligen allmän, särdeles bland personer, som ej kunna begripa huru man kan utvandra ifrån ett land, som erbjuder den fattige arbetaren sådane fördelar som vårt eget land; för mången innebär det ock en tröst att tro det endast afventyrarelust, falska förhoppningar och dåraktiga illusioner vålla utvandringarne; talar man dock vid de utvandrande -— hvarmed vi visserligen ej fordra att vederbörande maktägande skola besvära sig, äfven om de ansågo att sådant kunde stå tillsammans, med deras värdighet — så finner man, såsom vi tro oss förut hafva nämnt, att de fleste af dem resa på grund af uppmaningar ifrån närmaste anförvandter och vänner, hvilka redan varit ute någon tid. Några hafva sina soraldrar, andra sina syskon, åtskilliga sina barn, före sig i Amerika, dit emigrationen af allmoge nästan utan undantag rigtas. Ropet att emigranterna lockas af bedragliga agenter eller af skrifvelser från Amerika, som blifvit dikterade af egennytta, anse vi alltså för vår del öfverdrifvet, om ej fullkomligt falskt. Förhållandet är verkligen — det är ett faktum, som ej kan bestridas — att en arbetsför och ärlig person, vare sig man eller qvinna, kan i Amerika genom sitt arbete vinna en ställning af bergning och oberoende samt tillfälle att uppfostra sina barn, som arbetaren hos oss, endast undantagsvis, så vida han är ett mönster af arbetsamhet, sparsamhet och klok beräkningsförmåga, kan vinna. Tydligt är ock att utvandringarne med hvarje år miste stiga i en stark progression, ju slera brefven blifva ifrån de redan utvandrade — såvida ej våra egna förhållanden förbättras. Sker icke detta, så är det vår öfvertygelse, att det går hos oss som i Irland och såsom i flera delar af Tyskland, att många gods blifva öfvergifna af sin arbetande befolkning. Hvad angår regeringens uppmaning till emigranterne, att vända sig till landets konsuler, så bör den behjertas. Vi hoppas ock att konsulerna i sammanhang härmed blifvit uppmanade att gå emigranterna med tjenstvillighet