Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 juli 1853, sida 1

AAAAA FFF en bön att framställa för er, en bön som jag inte gifver er rättighet att afslå. Men gubben förmådde icke längre uthärda denna obarmhertiga ironi af ödet, som på detta sätt tycktes skämta med hans smärta, medelst tröstegrunder, som voro fruktlösa både för honom och Marie; dukande under för en så stark rörelse, utbrast han i snyftninSår ... hans sorg hämnade sig genom ett nästan ursinnigt utbrott för det långa och pinsamma tvånget; han bad, han gret, han tryckte konvulsiviskt den unga flickans händer. — Marie, — kunde han knappt sramstamma med en af tårarne vanställd röst, — förlåt mig ...jag har bedragit er... er far... Här tystnade han; men Marie förstod genast allt, och hon var ett rof för denna outsägliga ängslan, som Gud vissa stunder i vårt lif sänder oss, och som också utgör ett bevis på den gudomliga skapelsens kraft, ty den lär oss huru mycket menniskokraften kan hära utan att aldeles tillintetgöras. — Min sar! ... min far! O, för Guds skull, fortsar! ropade Marie med en otälighet, som om hennes olycksaliga aning behöft ytterligare bekräftelse. — Vi få inte mera söka honom här, sade Perrol, sånkande handen emot jorden, utan der uppe... Dervid pekade han mot himlen, som just i detsamma tycktes för ett ögonblick öppnas af en blixt. Marie svarade icke ... hon hade förlorat sansningen. Så snart Perrols omsorger äterkallat henne till sig sjelf, och sedan den gode gubbens böner och föreställningar i den unga flickans hjerta framkallat denna förSta, nästan omärkliga grad af lidande, som dock redan påminner oss att allt menskligt är förgängligt, tillochmed våra sorger... så utropade Marie, i det hon