Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 juli 1853, sida 1

Sjöröfvaren, af Paul Foucher. (Öfvers. af G. —n. (Forts. fr. N:o 16.5) Det låg ingen osanning i det visst icke egenkära omdöme, som Marie sjelf fällde öfver sitt arbete; i sin första ungdom hade bon tagit Några få lektioner i målning;under dessa lektioner inhemtade hon så mycket, att hon, ehuru temmeligen groft, kunde kopiera den medaljong, som aldrig lemnade henne, och som på ett så underbart sätt blifvit henne återgifven af Georg, då hon var nära att följa med klippraset ned i hafvet. Med detta mod, detta outtröttliga tålamod, som erkänslan törlänar vänskapen, hade Marie slutligen så till vida fullkomnat sin talang, att hon förmådde gifva ett slags lion verklighet åt sina för öfrigt ofullkomliga sörsök. Utan att kunna säga ett ord, betraktade Jakob porträttet, som Försynen sändt honom i ett så passande ögonblick; alltför smärtsamma känslor qväfde hans tacksägelser, så att de icke sluppo öfver hans läppar. Hans händer darrade, hans bröst häfdes, han var ytterst upprörd. — Men, sade Marie, utan att ännu märka hans förtviflan, och med tillgifvenhetens små-koketta smicker, jag gifver er inte detta porträtt utan vilkor .. . jag har