— —— — — ————— —— -AWs——— fröken Marie, skulle man inte af en sådan tanke hem ta mod för hela lifvet? ... Ack, jag skulle inte för något pris vilja lemna den här klippan, så länge jag ännu har någon kraft qvar, och, när jag känner denna kraft svika, då först skulle jag sätta lit till min medhjelpare, inte för att förlänga mitt lif, utan af fruktan att fyren skulle slockna. — Du är en ädel menniska, min goda Jakob, sade Marie, i det hon hänryckt fattade gubbens händer. Du har rätt, att göra sin pligt, är att vara lycklig. — Inte alltid, mumlade Jakob Perrol; man har stundom ganska smärtsamma pligter att uppfylla ... Jakob var på vägen att säga allt, men ännu fattades honom mod dertill. Claude Chaulnaye hade med sin vanliga punktlighet framsatt den måltid, som den gamle. sjömannen på bästa sätt låtit tillaga för sin sordne chefs dotter. Af en slags vanlig instinkt, som hans ömma svaghet gerna lydde, ansåg sig Perrol ännu böra gömma på sin hemlighet; men Marie kunde icke längre behålla sin. — Hör, min vän, sade hon till Jakob, i det hon tog en medaljong ur sin barm, tillåt mig att skänka dig denna kopia af det enda porträtt som jag äger af min far, jag har sjelf målat det... Det är visst inte väl gjort, såsom målning betraktadt, men det är likt honom och gifves dig af godt hjerta. (Forts.) maa DUjD—D—D———