Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 juli 1853, sida 1

ord, som kunnat rättfärdiga ett misstroende; det skulle således å hennes sida varit högst otacksamt att anklaga honom, eller att meddela Jakob Perrol farhågor, dem intet tycktes rättfärdiga, och emellertid erfor hon en oupphörlig och outsäglig fruktan för det nära förhållande, hvari det dagliga samlifvet ställde dem till hvarandra. . Marie hade således kommit till denna fruktan, som är kärlekens andra phas, när den icke aldeles öfverensstämmer med pligtens eller åtminstone med grannlagenhetens föreskrifter; hon kände behof af att ställa sig under gubbens beskydd, samt eftersträfvade att få dela hans landsflykt, och det med denna oroliga brådska, hvarmed alltid ett ädelt hjerta verkställer en handling af försakelse. Jakob anade icke bevekelsegrunden till Maries besök, men det tycktes honom som om himlen med afsigt (före en lång och oundviklig skiljsmessa) erbjöde honom tillfälle att bryta en nästan brottslig tystnad, i det han sjelf modigt toge sin del af den olycka, som drabbade henne. Genom en olycklig tillfällighet var Marie, dagen för hennes utslyst till fyrbåken, i en nästan glad sinnesstämning; de nya företeelser, som framställde sig för hennes blickar, skingrade för några ögonblick hennes dotterliga oro. ville väl hennes af lidandet uttröttade bjerta åter fatta ett bedrägligt hopp, som hennes vänner sökte fråntaga henne?... Emellertid tycktes i hvarje ögonblick en tröstande hemlighet vara på väg att undslippa hennes läppar; att både Jakob och Marie hade något a säga kunde de icke dölja för hvaranda, utan de visade en sympathetisk otålighet, under det de spatserade utåt öns under ebbtiden torra Stränder. Marie kunde nu hänryckt öfverblicka den ofantliga tafla, som låg utbredd framför henne, och åt hvilken en stormdiger himmels mörka skuggor förlänade ett