Om llandels-Lagstiftuing och llandelsDomstelar; med afseende på hinanskommitteens betänkande. (Forts. o. slut fr. N:o 163.) Om, såsom vi tro oss hafva visat, hr Arnbergs af finanskommitten förordade förslag att antaga franska handelslagen, torde tåla en noggrann undersökning, innan man biträder denna åsigt angående de serskilda handelsdomstolarnes nödvändighet, så är en sådan undersökning ännu behösligare, angående lämpligheten af franska konkurslagens antagande. Hr Arnberg har sjelf nödgats, såsom vilkor derför, göra flera ganska betydliga undantag, och han yttrar sjelf, att denna del af franska handelslagen, stiftad år 1807, visar sig mera som en inqvisitorisk polisoch brottmålslag, till upptäckande af förseelser och brott, begångna af handelsidkande personer i deras värf, än såsom en verklig handelsoch exekutionslag. Hr 4. säger, att den år 1838 vidtagna omarbetningen har annu qvar många af sin före; gångares brister. Han till och med erkänner, att i nämnde lag handelns och kreditens rättvisa, för samhället vigtiga intressen deri blisvit alltför mycket förbisedda och både den insolvente debitorns och hans borgenärers ovill korliga rattsanspråk för nära trädda. Han medgifver slutligen sanningen af den klagan, att franska konkurslagen icke så som man velat, förmått att utestänga vingleri och svek, samt i förekomma konkurser, med brott och ringa utdelningar, uti moderlandet Frankrike.? Detta allt synes föga uppmuntrande; men hr Å. anl ser den lagen, det oaktadt, hafva så stora förtjenster, att den bör tagas till mönster för vår konkurslagstistning. Säsom sådane sörtjenster, har han åberopat, att den igenom sina sormella bestämmelser sträfvar, att fortskynda egendomsafträdelser, då förhållandena dertill föranleda; att den garanterar, i allmänt och enskildt intresse, valet af gode män och massans förvaltning, samt lemnar god ledning till upptäckande af brott och till omintetgörande af svekfulla anläggningar. Huru dessa försjenster sammanhänga med sjelfva den framställning hr Å. sedan gör af den franska konkurslagens grundsel, tillstå vi oss ej rätt kunna fatta. Deri säger han nemligen, att dessa (grundselen) sammanverka dertill, att insolvente debitorer afskräckas från i det steget, att i tid ingifva sina sessionsansöki ningar och instämma sina kreditorer, emedan: 1) lagen på ett kränkande och skymfligt sätt onödigt hotar gäldenärens personliga frihet, äfj ven då han sjelf frivilligt inlemnar sin sessionsansökan; 2) undersökningen om gäldenärens förhållande fördröjes, under fortsatt presumtion om hans brottslighet, så att hans frihet och heder allt för länge hotas; 3) afskrifning af skuld ej medgifves, huru många och stora och omöjliga att afböja, förlusterna och olyckorna än varit; 4) de största hinder läggas mot en ny gagnlig verksamhet för gäldenärerne, 5) vid qvalifikationen af banqueroute simple, bestämmelserna äro så godtyckliga och otillampliga, att icke ens galdenaren sjelf vet; om han skall hänföras till de brottslige eller icke brottslige; samt 6) räterinsattandet i fullt medborgerliga rättigheter icke medgifves med mindre än att alla fordringsegare erhållit full liqvid, så för kapital, som ränta. Man ser häraf, att förtjensterna I åtminstone icke öfvervaga grundfelen, ur råttvisans synpunkt. ÄUr A. anser emedlertid intet hinder af betydenhet möta, för att vid en förutsatt lagens tillämpning i Sverige, undanrödja dessa anmärkta brister, så vida de i öfrigt uttalade åsigterna finnas vara öfverensstämmande med rättvisans och civilisationens sordringar. Häruti har han ock visserligen rätt; ty i det afseendet behöfva vi sannerligen icke annat, än bibehålla de lagstadganden vi derom redan ega. Men då man nu sett, att hr A. sjelf nödgats framdraga en hop brister i den utländska lag, hvars införande han förordar, så må man väl fråga, hvilka delar deraf som han vill att vi skola ofördndradt antaga? Redan det första försöket att besvara denna fråga, genom en granskning af franska lagens stadganden, måste ådagalägga — vi äro ledsna att behöfva utsäga det — att hela förslaget icke visar sig Vara synnerligen välbetänkt. I franska lagens allmänna beståmmelser sörekomma t. ex. två slags bankrutter: la han