Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 juli 1853, sida 1

lyckades erhålla någon befordran, har anklagat sin förman för en stor förseelse, som han begått för icke mindre än femton är sedan: han påstår, att denne tjensteman, mutad af familjen Mauclere, utgifvit den unga sonen till den beryktade sjöröfvaren af samma namn för död, och beredt honom tillfälle att fly. — Då förklaras ju allt, sade konungen, sonen vill spela fadrens roll; nå väl! han skall också få spela den ända till slutet. Sade jag icke, inföll m:me de Mailly, att vi skulle i honom förlorat en gengångare. — Men förräderiet måtte då ligga i blodet! utropade Jakob Perrol, som i första rörelsen af öfverraskning och förtrytelse nedsatte det dyrbara böhmiska glaset i bordet, så att foten sprang af. — Hvilken tölp! sade konungen, i det han betraktade det sönderslagna glaset. Det der goda folket förstår inte en gång att på ett skickligt sätt vara loyala. — Det är Sannt, sade Maurepas, srogen sin vana att komma fram med epigrammer, att ingen af dessa herrar visat en så stor förtrytelse. — Det är det samma! Det gläder mig att den unge mannen icke är död, sade m:me de Mailly; just det man nyss berättat om honom har stämt mig till hans fördel. — Och jag, min sköna grefyinna, jag är ledsen deröfver inföll konungen; men rättvisan måste hafva sin gång. Maurepas! ni utfärdar order, att han esterjagas och hänges liksom hans sader ... Och nu, mine herrar tillade han i det han gjorde ett tecken till Perrol att han vore aldeles öfverflödig, låten servera oss åter, ty jag vet icke buruvida den gamle sjömannens berittelse gjort samma verkan på er, som på mig... men jag har fått appetit igen...