Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 juli 1853, sida 3

(nsändt. Sedon påfven nyligen i ett bref till konungen i Sardinien förklarat hvarje gistermal emellan protestant och katolik för oäkta, finner man nu i IIamburger-KorreSpondenten för den 8 dennes ett nytt bevis af en katholsk kyrkofurstes tolerans och kristliga sinnelag. Händelsen är den: Prestmannen Frans Blämmer, som från katholicism öfvergått till protestantism, hade af biskopen Ketteler i Mainz derom begärt betyg. Detta meddelades honom på ett hittills oerhördt sätt af biskopen sålunda: Presten Frans Blämmer har i en egenhändig skrifvelse tillkännagifvit att han öfvergått till protestantism; dermed har han förnekat den tron, förutan hvilken det ej är möjligt behaga Gud. Biskopen bekräftar denna svåra dom med Ebreernas 11: 6, brännmärkande dermed protestantismen helt enkelt som en gudsförnekande bekännelse. Om protestanterne nu ock kunna vara temligen lugna öfver denna dom angåendel aflälligheten (apostasien) från romerska kyrkan, så kan dock med all säkerhet antagas, att den evangeliska kyrkans målsmän icke lära tiga öfver tillvitelsen af atheismen (gudsförnekelsen), såvida man ej från samma romerska kyrka snart vill vänta sig en begynnelse af lagliga och diplomatiska invectiver. Måtte svenska folket söka utestänga denna hydras makt innan den, småningom innästlande sig, vexer den verldsliga makten öfver hufvudet, såsom den nu redan gjort det i Preussen. Vårt svar på den värda insändarens sramställning skall inskränka sig till blott ett enda litet utdrag utur ett bref, infördt i Svenska Tidn., sorsattadt af, om vi ej misstaga oss, en ganska varm Luthersk prest, som I. n. vistas på resor i Tyskland. Se här hvad denne brefskrifvare upplyser i alseende å katholicismen och dess ställning till protestantismen i södra Tyskland! Hans ord äro följande: I hvilken, åtminstone yttre, frid och ro katoliker och protestanter lefva med hvarandra i södra Tyskland, kan ingen hos oss, som vill göra så stor affär af de båda kyrkornas ställning emot hvarandra, föreställa sig. På många ställen hålla katoliker och protestanter sin gudstjenst i samma tempel på olika tider af dagen, och på de flesta står det katolska och protestantiska presterskapet i mängfaldig embetsberöring med hvarandra, utan att friden störes. Många katoliker gå äfven att höra protestantiska predikanter, utan att de derföre öfvergifva sin kyrka. Frågas dock efter öfvergång ifrån den ena kyrkan till den andra, så kan det ej nekas, att i de länder af Tyskland, der protestanter och katoliker bo tillsammans, flera katoliker öfvergå till protestantismen, än tvertom. Månne detta ej ar ett saktum, som bevisar mer än de målningar, som en af spökrädsla uppjagad inbillningskraft hos en mängd personer, som blott ytligt tagit känedom om förhållandena, roar sig med att då och då komponera och utföra i så bjerta färger som möjligt. Vi äro sannerligen inga vänner af katholicismen, men råltrisa åt alla, och sanning framför allt. A —