Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 juli 1853, sida 2

öfvade rättvisa. Jag skall med er tillåtelse berätta denne uslings nederlag och straff. — Förträffligt! sade konungen, er berättelse skall måhända gifva oss nyckeln till denna besynnerliga gåta. a — Ack! sade m:me de Mailly, i vart århundrade hafva vi icke mera än ett ryktbart spöke, och kanske man nu dödar det för oss; det vore stor skada. Mycket bättre vore det då att slå ihjäl en lefvande. — Bah! inföll Richelieu, på det sednare nöjet är man nu öfvermätt. Ett tecken af konungen bjöd tystnad. — Grefve de Mauclerc, — sade Jakob Perrol, — som ifrån att endast vara missnöjd blifyit en förrädare, hade vågat att vid våra kuster hissa en fiendtlig flagga på ett franskt fartyg. Då man erhöll kännedom derom begärde grefve de Royan tillåtelse att få utrusta ett fartyg, som lemnats i Rochefort och som man ahsett anv ro: dåligt för längre expeditioner. Han samlade en hop matroser, hvilkas blessyrer nyss blifvit läkta, eller hvilka hvilade ut efter någon längre resa. Några af kustbevakningen kompletterade besättningen, Som hvarken var särdeles stridsvan eller särdeles talrik. Men vi skulle haft ganska lätt att straffa förräderiet om vi varit jemnstarka; vill tappert folk, om också antalet är ringa, göra sin pligt, så ligger styrkan i det goda medvetandet. Foör san! sade Ludvig XV på sitt vanliga gäckande sätt, efter det systemet skulle jag löpa stor fara att aldrig få förvaltningen fulltalig. Men fortfar, sade han till Jakob Perrol. — Det fördömda fartyget, som vi hade utrustat, var illa tilltygadt efter Sina sjöresor; det tog in vattnet öfverallt ... vi pumpade hela dagen... vi önskade ifrigt att få slåss, för att inte drunkna. Ändtligen ropade grefve de Royan med sin kikare för ögat: Mina