Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 juli 1853, sida 2

lösare, hafva sjunkit med vår kapiten! Den tanken lifvade vårt mod och mångdubblade våra krafter, i trotts af de stora förluster vi lidit; återstoden af oss, omkring femton man planterade slutligen vår flagga på en hög af lik, och vi flyttade i största hast grefve de Royan på vär pris ... Vi togo högst få fångar och ibland dessa Mauclerc sjelf, som var sårad, och hans son, en gosse om tretton år, hvilken slagits som en tiger ... Med svag röst sade grefve de Royan till oss: Åsgit pardon åt alla fremlingar ibland fångarne, men skona ingen förrädare, hvem han än må vara, utan häng dem alla i rårna ... Mauclere spratt till, men sade: Jag tigger inte om lifvet, men jag fordrar att få dö såsom det tillkommer en militär eller en adelsman. Vår kapiten svarade: Der äran är borta, der finns ej heller något adelskap! — och han pekade med sin qvarblisna hand på fartygets stor-rå ... Man ville föra den unge Mauclerc under däck medan exekutionen varade, men han bad aw få vara vittne dertill.. Om jag lefde i hundra år, Så skulle jag inte kunna glömma denne gosses ansigte, under det han på det uppmärksammaste iakttog sin faders sista konvulsiviska ryckningar. Jag har aldrig sett något mera förfärligt hotande än hans blekhet... När allt var slut, gjorde han blott en fråga: — Hvad heter er kapiten? ... och ifrån det ögonblick, då han fick veta det, var det omöjligt att få ett ord ur hans mun... Man förde honom i land, till ett fängelse i Bordeaux, der han skulle förblifva hela sin återstående lefnad. — Nå, hvad har blifvit af honom? frågade m:me de Mailly, med denna öfverretning, som yttrar sig hos forslöade sinnen, då de erhålla en väckelse. — Han sjuknade i tvinsot, återtog Jakob Perrol, och afled någon iid derefter på lazarettet Saint-Andrte, dit man fört honom. (Forts.