lig nog att blifva förd ända till Ers Majestät, som, derom är jag öfvertygad icke behöfver någon särskild dag för att skipa rättvisa. Icke illa! icke illa! ... hittills tycker jag att det icke är bonden som är den mystifierade, sade konungen halfhögt till sina bordsgrannar. Sedan Perrol med värdighet och på ett nästan oförvitligt språk framställt motivet till sin resa, fördubblades konungens förvåning; Ludvig XV visste icke huru mycket den gamle sjömannen hade det dagliga och nästan förtroliga umgänget med sin fordne chef att tacka för. — Om Moliere och dAucourt lefde ännu, sade konungen, så skulle de få att göra med mig för alla de jistions och j avions, som de lade i sina bönders mun. — Den här bonden är bestämdt nästan likaså grammatikalisk som mina höglärde medbröder i franska a: kademien, sade Richelieu. — Nå väl! återtog konungen, på det man icke skall kunna säga, att du kommit hit förgåfves, så berätta för oss något om din kapitens sjöexpeditioner, hvars sak du så varmt försvarar; det blir åtminstone något nytt. — Ack, Sire! sade Perrol, sörskona oss sjömän från att berätta om våra strider; de Passa kanske ej heller inför dessa sköna damer och på en så glad fest. — Ja, du har rätt, festen är verkligen mycket glad, återtog konungen å nyo undertryckande en gäspning; så mycket större skäl är det då att göra den omverlande ... genom ett intermezzo ... som är roligt. — Nå väl! Sire, sade Perrol, för närvarande finns vid Guyennes kuster en slags sjöröfvare. som, enligt hvad det påstås, ger sig ut för att vara samme Mauclerc, på hvilken min kapiten för femton år sedan ut