j lera-angripen ort ifrån de närbelägna delarne af sjelfva landet. Kan man tanka sig något mer abderitiskt än då man spärrar t. ex. en stad från det kringliggande landet, då detta väl i alla fall måste tillföra staden lissmedel, så vida det ej är meningen att låta stadsboerna svälta ihjäl. Huru är det tänkbart att under en sådan oundviklig kommunikation hindra den fruktade personliga beröringen? Huru man än vrider och vänder saken, 38 är och blir spärrningsväsendet ett fullkomligt onyttigt ting, hvarpå således en hop kostnader ärligen användas, utan allt behof och utan allt gagn. Dock ginge det väl an om karantänerna voro endast gagnlösa, men nu äro de dertill förenade med så stora förluster och så mångfaldig förargelse för det samhälle, som för dem blir utsatt, att icke ens mycket gagn skulle kunna uppväga detta onda. Tänkom oss blott t. ex, de mångas öde, som, utfarna på en liten lusttur till Köpenhamn i år, fått ligga i 10 dagars karantän på vestra kusten. Ibland dessa funnos personer, hvilkas tid var ytterst dyrbar och hvilkas närvaro i hemmet var för deras affärer af största vigt; andra som beräknat kostnaden för några få dagars resa och alls icke hade råd att gå derutöfver. Alla skynda de naturligtvis med förtvislans brådska hem, så snart de få höra talas om att koleran utbrutit, blifva så hoppackade på oförberedda och otrefliga karantänsplatser, tvungna att försaka äfven det nödvändigaste. Så meddelar oss en insändare, hurusom en större familj, hvilken för några år sedan kom till Känsö för att undergå karantan, der fann rummen möblerade endast med några få sängställen, hvilka man fick begagna både såsom sängar och stolar. Samme insändare erinrar icke utan skäl, att då det är för det allmännas skull man vidtager dessa åtgärder, så borde ock det allmänna betala alla kostnaderna. För den enskilte är det uppoffring nog, att förlora så lång tid och underkastas så stora obehag; — att han dertill skall dyrt betala alla dessa vidrigheter, är nog mycket begärdt. Och likväl skulle säkert de fleste villigt underkasta sig allt detta, om det verkligen innebure någon nytta för det allmänna, men då man är fullt och fast öfvertygad om att allt detta bråk sker i fåvitsko, utan ringaste gagn vare sig för någon enskilt eller för samhället, då är det förlåtligt, att man harmas och knotar. Det enda skäl, som med något sken af rimlighet anföres till försvar för karantänerna, är att de verka lugnande på ett stort antal inne— — vånare. Deremot invänder dock vår ofvan anförde förf., d:r Carlsson, ganska rigtigt, att så menlöst och fromt detta skäl låter, så är det dock i grunden falskt. De som älska att sitta hemmay, säger förf., uti god ro, utan att förnimma något som kan skaka deras nervsystem, och som ej af något, ej ens af en tanka, vilja oroas, hafva i sanning ej de minst sjelfviska anspråk, då de fordra att andra, som under mödor och omtanka förse dem med deras nödtorft, både i andligt och lekamligt afseende, skola villigt göra betydande uppoffringar, som hvarken för den ene eller den andre äro till någon nytta. Innan vi sluta kunna vi ej underlåta att anföra några ord af en rysk läkare, Bierfreund, som nyligen skrifvit från Tula till Berl. Tid. i Köpenhamn: Den vigtiga frågan om kolerans smittosamhet genom beröring eller ej, är nu fullkomligt afgjord. Otaliga exempel visa, att sjukdomen ej har någon bestämd kontagiositet, men att den väl under vissa vilkor, hvilka läkaren för öfrigt ej känner, kan smitta genom beröring. Med andra ord, den förhåller sig i detta hänseende ungefär såsom Typhus, skarlakansseber, m. m. Dersör hafva ock nästan alla regeringar öfvergifvit all slags karantän, såsom något onyttigt, hvilket blott ljenar att göra det onda värre, i det farhågor och oro deraf näras och förökas.