Sjöröfvaren, os Paul Foucher. (ötvers. af c. —n.) (Forts. fr. N:o 160.) — En af de rikochetterande kulorna sortsor Perrol, borttog rodret på min båt, som dervid erhöll en läcka strax under vattengången, började att småningom fyllas med vatten och aflägsnade miz från stridsplatSen . . . och på långt håll såg jag de få tappre män, som ännu voro i lif på den illa tilltygade tulljakten, försöka att äntra loggerten, men återkastas i hafvet af Sjörösfrarnes yxor. Ä — Ack! ropade Marie, det var säkert den der förfärlige och okände sjöröfvaren, den föregifne Mauclerc, som söker att lugna folkets vidskepelse för att göra sig ännu förfärligare. — Ja, återtog Jakob bittert, när man inte har annat än en skugga till flotta, så är det inte underligt att den låter slå sig af ett spöke; nog af, jag var så uppbragt att jag inte blef varse huru min båt fylldes med vatten. Men jag tänkte på er, min fröken, och trodde att ni skulle få svårt att hämnas om jag drucko brorskål med siskarne. Jag försökte derföre att ösa ut vattnet som oupphörligen fyllde min båt, men vatten ökades fortare än jag hann ösa, och tvang mig att kasta mig i hafvet, på det jag inte skulle drunkna för snart, Jag var allt för långt ifrån stranden för att