Fleury äfven krigs-, handelsoch post-departementerna); huru benägen man än må vara att prisa den förflutna tiden på den närvarandes bekostnad, så är dock en sanning, att ministrarne då med temmeligen olyckliga resultater höllo sig vid centralisations-systemet. Ett synbart missnöje hvilade dagligen öfver hr dHorignys ansigte, denne nye konungatjenare, som erhållit inträde vid förvaltningen af sjöärenderna på bemedling af madame de Mailly, Ludvig XV:s första mätress. Denne tjensteman, hvars namn förekommit redan i de första kapitlen af vår berättelse, var för sin del ingalunda någon försvarare af denna qvinnostyrelses ätgärder. . Vi tillägga blott att hr de Maurepas, denne minister, som för nådens solsken uppoffrade statens interessen, liksom sedermera denna nåd blef offer för ett epigram, till sin stora förundran såg sig ganska illa emottagen af konungen, då han hade föreslagit br dOrigny till intendent i Guyenne. a Ludvig XV hade insett hr dOriguys oförmåga. Ännu gjorde han stundom godt, utan tvifvel för att genom kontrasten med styrelsen i allmänhet, göra sig pikant. i — Den stackars dOrigur har otur, sade hr de Maurepas, alltid tröstande sig med ett epigram. Han har funnit tillfälle att göra sig bemärkt genom oduglighet. Under inflytande af de hinder, som konungens vilja ställde i vägen för det lysande parti, som var uppgjort för hr dOrigny, hade denne blifvit förflyttad ifrån de andefattiges traditionella lycka till en i sina förboppningar sviken narrs plågsamma belägenhet. (Forts.)