— IIvart då? — Till Paris — jag skall begära rättvisa af dem, som störtat er far, eller hjelp emot dem, som förstört min båt. — Stackars Perrol! ... men ni känner inte faran af vissa envisa fordringar hos mäktiga män. Ak ta er att ådra er samma onåd, som ännu hvilar öfver min far! — Jag fruktar ingenting annat, fröken Marie, än att se er i en belägenhet, som är vanhedrande för det namn ni bär!... Jag vet endast en sak, och det är att jag inte kan återkomma utan att hafva funnit medlidande eller hjelp på denna resa, och Gud skall ledsaga mig på vägen, så att jag slutligen skall få tillträde hos Frankrikes konung. . Jakobs beslut tycktes vara så fast, att Marie icke mera försökte att rubba det; dessutom fästade sig ett för henne högst vigtigt interesse vid Perrols resa. Resultatet deraf borde utan tvifvel göra ett slut på hennes grymma ovisshet om grefve de Royans öde. Hon gjorde således inga vidare invändningar... Snart var allt färdigt för afreson; Georg hade också endast gjort några få, men fåfänga invändningar; Marie, jemte Claudine och Castillon, följde sjelf sin modige förespråkare ett långt stycke... och sedan de tagit afsked af hvarandra, knäböjde hon en lång stund på vägen, och tårarna bortskymde gubben för hennes ögon, långt förrän han verkligen var ur sigte. IV. Ministern och Konungen. Vid denna tid var hr de Maurepas sjöminister (sedermera erhöll ban, efter den allsmäktige kardinal de