om koleran och karantänerna. De bekymmer och sarhågor man har för kolerans annalkande bestå nu hufvudsakligen i sarhågorna för de karantäner, med hvilka Svenska regeringen ännu äflas att söka hindra farsotens inträde i landet, och långt mindre i fruktan för sjelfva sjukdomen. Det allmänna föreställningssättet har alltmer anslutit sig till samma åsigter, som al sanningsälskande och uppmärksamma läkare och vetenskapsmän blifvit antagna, att koleran uppkommer oberoende af smitta och genom denna endast såvidt andra omständigheter tillstöta, som göra en person särdeles mottaglig för sjukdomen. Man har alltmer stadgat sig uti den insigten att koleran i detta fall står på ungesäar samma linie som frossorna, hvilka ock på vissa årstider, under en viss väderlek, blifva gängse på vissa orter, utan att det derföre faller någon tänkande menniska numera in, att de äro smittsamma. Uti en brochyr, utgifven af en aktad läkare här i staden, d:r H. I. Carlsson, rörande koleran under epidemien i Götheborg 1850, finnas dessa åsigter om sjukdomens natur, på ett tydligt och