hoppas komma dit; men lyckligtvis fick jag ögonen på fyrtornet Corduan och lyckades att simma ända dit. — Ack! jag andas åter! utropade Marie i högsta oro, liksom om Jakobs närvaro icke bordt på förhand lugna henne i afseende på utgången af hans strid emot elementerna. — Der, fortfor Jakob, återfann jag en gammal kamrat, som är fyrmästare i detta räddande torn. Gud visste nog hvad han ville, när han inte tillsände mig någon annan räddning, än att simma till denna klippa: han ville låta mig ännu en gång återse min stackars vän, med hvilken jag gjorde resan till Rio Janeiro... om jag hade kommit till Cordouan tre dagar sednare .. Så hade det varit förbi med den arma fan han har fått så många blessyrer! Nå, nå, emellertid dör han i lugn på en god plats, der han kunnat sparat ihop något åt sin hustru. Det är bra lyckligt att dö på det der sättet ... Man skulle då kunna inrätta sig så, att man kunde gå bort utan oro för dem, som man älskar ... men allting är ett lotteri här i verlden! Och Jakob gick med stora steg fram och tillbaka, utan att lyssna till Marie, som sökte uppmuntra honom, och ingifva honom hopp om bättre dagar. Man kunde se i gubbens förstörda drag att de mest förtviflade beslut trängdes om hvarandra i hans hjerna. Plötsligt tycktes ett mildt lugn jemna fårorna på hans panna. -— Ack, fröken Marie, en idse har fallit mig in; kanske leder den till vår räddning. — Hvad säger ni?... jag skulle få se er lugn ötver er framtid? ... öfver bådas vårt öde? — Jag hoppas verkligen att ni skall få se mig lusnare ... när jag kommer tillbaka. — Hvad, ni reser bort? — Ja,