kä———77— Gubben var så fördjupad i sina betraktelser, att han icke såg henne i början; men då han ändtligen blef varse henne och hennes ödmjuka ställning samt bemödade sig att lyfta upp henne, sade Marie: — 0! låt mig vara vid edra fötter, min goda Jakob, jag qvarstannar der till dess ni bifallit min bön. — En bön! Men det tillkommer er att besalla Ja, jag tycker mera om att ni befaller mig... ni påminner mig då bättre om er far, som var min chef. — Nå väl! sade Marie, som af gubbens synbara, ehuru outtryckta förtviflan plötsligt kände sig befriad ifrån de band af granlagenhet, hvilka hittills ålagt henne tystnad, pi måste tillåta mig att flytta härifrån, om jag inte hos er kan genom arbete få lätta den börda, som ni så ädelmodigt laggt på edra skuldror då Di emottog mig... Denna börda... ack, försök inte att föra mig bakom ljuset, ty jag vet det... är visserligen inte större än eder uppoffrande tillgifvenhet, men den öfverstiger edra krafter. Marie, som så väl kände gubben, hade beredt sig att bekämpa hans motstånd, i det hon förklarade att hennes beslut stod fast. Till hennes stora förvåning såg hon honom sorgligt nicka liksom ett tyst bifall. — Ja, ni har rätt, min fröken, den är numera öfver mina krafter. Så länge jag ännu hade arbetsmedel gjorde jag för er hvad er far gjorde och ville göra för min son. Det var ju helt enkelt... och, i stallet för att använda list för att få betala min skuld till er, hade jag bordt säga: Ni har inte rättighet att sätta er deremot... det skall så vara, om ni vill eller inte... Men nu må Gud hjelpa oss båda, ty jag förmår ingenting mera. — Hvad har då händt er, min goda Perrol? frågade Marie oroligt. — Hvad som händt mig!... ropade Perrol i det han steg upp. Åh, det är skändligt!... Så nära ku