f för. till den omtyckta beväringssången, för någon tid tillbaka var införd i denna ng, har red. mottagit ytterligare följande n, hvilket brist på utrymme hindrat oss örr meddela. Det regnar i Norden. Till stormens örn Allfader talar: Flys ut till Nordanland i dag Och svalka dess förbrända dalar Med flägten af din vinges slag! Med kraften af din anda släcke Du branden ut, som dem förtär, Med dånet af din stämma väcke Du opp ur dvalan molnens här! Och stormen flög kring Nordens panna, Och svalka i dess porer gjöt. Han for att rymderna bemanna Med moln på moln ur hafvets sköt. Den vida rymd af Nordens himlar En väldig krigstheater är. Hvad herrlig syn! det liksom hvimlar Af vapenmän och sköldmör der. Nu drabba vildt de skaror samman; Verldsherrskarn sjelf för striden an. Der fram han kastar ljungeldsslamman. Här kör han åskans tunga spann. Naturen, som med svaga krafter Förbidar stridens utgång, ser O, fröjd! omsider lifvets safter I rika skurar strömma ner. Halleluja! Nu andas åter Naturens lungor mera lätt, Hon gläder sig att himlen gråter, Hon jublar på de frälstas sätt. Ej mera solens kyssar brinna Med feberglöd på Herthas mun! — Det regnar, regnar! åter rinna Kjällådrorna till lifvets brunn. Och lifvets brunn ger bröd — ej annat Ån bråd må Nordens skördar ge. Till denna dryck, som Gud förbannat, Må ej ett ax sig offradt se. Lam blifve handen i den stunden Till slik bedrift hon skändas skall; Medborgaräran, dervid bunden, I neslig blygd må se sitt fall! Säd — perla af naturens håfvor — Korn — menniskans och djurens tröst — Du lider, sast din smärta sofver, Lik plågan i den stummes brösi. Du sörjer att din kärna lånas Till skapande af brott och qval, Att helgden af ditt värde hånas, Att du i satans tjenst är fal. Sörj ut, o skörd! din dag skall komma, Då Nordens fria folk, som förr, I dig skall söka helsans blomma Och låset för sin styrkas dörr. Då det ej mer i kopparn härjar Din friska must till giftig saft, Ej brukar den att fostra dvärgar Men hjeltar opp med forntidskraft. Och fjerran är han ej, den dagen — Tidsandan högt den manar fram. Gud genom henne skiftar lagen, Som landsförvisa skall vår skam. I pinorummens egen skugga Hon smides rern, den brynja god, Hvarmed det godas makt skall hugga Ned satans största ärestod. Så skola Nordens genier hämna Med seger hennes bödlars synd; Afgudahusen skola remna Och innanreden blifva fynd, Hvarpå en efterverld skall läsa En saga, tryckt med blod och erg, Om afgrundsdyrkan som fick jäsa Ett sekel fritt bland Nordens berg. Mitt hemlands berg, mitt hemlands dalar, Med skogars brus och floders svall, Der minnets höjda stämma talar Om sannings seger, lögnens fall! Er hårda malm, Er fasta kärna, Er klara våg — allt är för godt, Att längre froda, längre värna Demonen och hans kopparslott. Men bergen blifve ärestoder Och hvarje dal en altarhärd, Der sanningen, det ädlas moder, Omsider fär sin hyllningsgärd. Då skola Nordens trastar sjunga Sitt kära hemlands frälsningssång Ae — det mt FA LS tre Ae KA