af ormbunkar och löf med facklor i händerna uppförde en vild dans uti bergshålan. Vidare fortsattes färden till sjögrottan — äfven en konstgjord urholkning i berget —; vid ingången till densamma strålade en rörlig transparang, föreställande en sol, uti den herrligaste prisma omgifven af en tredubbel rad kinesiska lampor; här innanför satt sjöjungfrun, omgifven af dryader, alla i naturlig habit-habils, med gördlar och kransar af vass-strån. På uppmaning åt sjöjungfrun att stiga fram tycktes hon blifva rädd och störtade ut ur grottan samt kastade sig från en trapolin i vattnet och försvann i djupet, under det att ifrån flera kacherade lokaler kaskader kastade ett rikt duggregn ötver prosanum vulgus. Folkströmmen böljade härefter nedåt trädgården, hyarest de hundrade lyktbärarne defilerade igenom de täcka allkerna. Sedermera afbrändes ett lustsyrverkeri, efter hvars slut allmogen troppade af till majstången, der dansen utgjorde slutet af detta rika program. Uti en serskild för tillfället uppförd bazar undsängnades allmogen gratis med smörgåsar, öl och kaffe tills kl. 3 om morgonen, då kanonskott förkunnade Midsommarsvakans upphörande. I frid, sämja, glädje och endrägt börjades, fortsattes och slöts denna utomordentliga folkfest, i hvilken deltog emellan 2—3000 (W. T. uppgifver mellan 4—6000) menniskor, och hvarifrån det orostiftande brännvinet var bannlyst. Länge skall denna storartade fest räknas säsom olympiad ibland byggdens varande och kommande generationer, till välsignelse för den menniskoälskande patriot, hvars aldrig hvilande omtanka, hvars aldrig tröttande uppoffringar sprider glädje och hugsvalelse åt otaliga nödställda likar, hvars bröst icke betäckes af verldsliga vedermälen, men hvars ljufva samvetsfrid hviskar till honom och hans lika ädla maka dessa den säkra belöningens löftesord: HSad hafven gjort en af dessa små, det hafven j ock gjort mig!l ö 1. L. B. j