SS —— — — — — — — — — — ehuru hans kropp tillfrisknade, hade dock denna tryckning på hjernan förslöat hans själskraft. I det ögonblick då Regenten för fock, sörstagsegel och bottenrefvade märssegel skulle gå in i Gironde öfversölls den af en kastby, åtföljd af en häftig regnskur. En tjock dimma skymde bort horisonten, och hr de Montgervault (så hette kapitenen) kommenderade en origtig manöver, som oundvikligen skulle kastat fartyget emot Barreå-I Anglais. Marcel ensam hade nog öfvad blick att genast inse kapitenens misstag. — Ni störtar oss i förderfvet, hr kapiten, ropade han, vi gå förbi Escameau-passagen och drifva på Barre-a-YAnglais — klippan ... Se, Cordouans fyr försvann nu vid horisonten. Men kapitenen, som annars vanligtvis satte mycket värde på Marcels yttranden hade blifvit lika retlig till lynnet som svag i tankeförmågan; han gaf Marcel ett kärft svar, och då denne ännu envisades, lyfte han ursinnig sin ropare emot styrmannen. Med svårighet höll man honom tillbaka, Marcel arresterades, och kapitenen tog sjelf hand om rodret. Marcel nedgick i sin hytt, der hen, fången och beröfvad all utsigt, förutsåg att fartyget skulle föras ned på blindskären. Hafvet upprördes mer och mer, och liksom hans hjertats slag tjenat honom till tidmätare, förutsade hans ständigt växande ängslan det ögonblick då en förfärlig stöt skulle öppna fartyget för de mördande böljorna. Fartyget, besättningen, kapitenen, fartygets heder, allt skulle försvinna i denna katastrof, i skammen af ett skeppsbrott! Vid denna sista tanke kände Marcel en konvulsivisk darrning i hela sin kropp, han rusade upp på däck, stötte omkull alla som stodo honom i vägen, och när kapitenen med ökadt raseri ville störta sig på honom, stötte han denne tillbaka och fattade med kraftig hand tag uti rorkulten. Den åldrige kapitenen förlo