ren återkom med andan i halsen och förkunnade att en officer anländt för att uppläsa domen för fången. Min närvaro skulle hafva störtat fångvaktaren, som satt sitt förtroende till mig; redan hördes soldaternes steg, men lyckligtvis låg fångvaktarens rum bredvid arresten, och det var med knapp nöd som jag hann smyga mig in dit. För att inte återigen passera öfver fästningsgården, der vaksamheten fördubblats, steg jag ut genom det trånga fönstret och firade mig ned i vallgrafven medelst ett täg. — Och den stackars Marcel? utropade Marie. Georg svarade icke, och Marie smälte i tårar. — Om ni, liksom jag, sett honom dö, sade presten. så skulle ni inte beklaga honom mer. . — Redan död! sade Marie snyftande. Ah! det är ett lönnmord! — Det är rättvisa, sade Jakob, en smärtsam, men oundviklig rättvisa: Marcel hade begått subordinationsbrott, burit hand på sin officer; skulle ett sådant exempel förblifvit ostraffadt, så skulle hvar och en ansett sig berättigad att underhandla med sin pligt: och ser ni Marie, att underhandla med sin plhgt, år en början till förråderi. . — Ni har rätt, min herre, sade presten, och måtte dessa vigtiga ord aldrig glömmas af dem, som en gång sagt eller hört dem! Lagen måste dömma sjömannen Marcel; men konungen hade å sin sida bordt benåda, och icke lemna Gud ensam rättigheten att gifva nåd åt en olycklig, som föredrog fartygets räddning framför det stränga iakttagandet af disciplinen. — Se här, återtog Georg, hans moders kors, som han skickar till sin syster. Afven mig har han inte glömt, visserligen gaf han mig intet annat än en papperslapp, men den är värd lika mycket som en liten förmögenhet, eller ännu mera, lika mycket som äran. (Forts.)