rade jemvigten vid stöten, och i samma ögonblick bröt en våg öfver fartyget och förde honom med sig öfver bord. Marcel uppgaf ett rop af smärta och fasa; men höll den ena handen liksom fastväxt vid rorkulten, under det han med den andra svängde en änteryxa emot dem som omgåfvo honom. — Ärrestera mig inte, ropade han, förr än jag räddat de återstående. Man nalkades honom icke, iy man Få ögonblick derefter hade Marce direktion, Barre-å-V Anglais var Regenten flöt räddad på Girondes bölja. Då kastade Marcel bort Yyxan och lät arrestera sig. I dag. på morgonen hade en krigsrätt varit tillsammans på fästet Medoc, för att dömma honom såsom anklagad för uppror och mord på sin förman. — Och han blef inte frikänd på ett lysande sätt! kände honom. I förändrat fartygets lyckligt klarerad och utropade Marie, som ensam ibland alla ängslige åhörarne icke förmådde betvinga sin rörelse. — Nej, svarade Georg, ty olyckligtvis är hr de Montgervaults familj mäktig i Bordeaux, och den har föredragit att genom osanning och våld rättfärdiga kapitenens, den först felaktiges, minne, framför att genom en handling af mildhet frikänna Marcel; på det att den äldrige officerns olyckliga okunnighet icke skulle allt för mycket släcka hamnet, utverkade de att ransakningen skulle hållas för slutna dörrar inom såstet Medocs murar; dessutom har provinsens guvernör blifvit så förd bakom ljuset, att någon nåd från konungen aldrig kan komma i fråga. Så snart den stackars Marcel blef arresterad, lät han underrätta mig att han önskade ansörtro mig sin sista vilja. Då jag anlände till sästet Medoc, vägrade fångvaktaren mig att få tala med fången, som efter ransakningen blifvit förvarad i enskildt rum. Slutligen bevektes han dock af mina varma böner, men knappt hade jag inträdt i fängelset förr än fångvakta