mästare ansvarar och redovisar för medlen. Dessa personers nit och verksamhet visa sig oftast sammanhålla opinionerna hos anhängarne. Föreningens utmärktare talare uppträda vid anställda solkmöten, med sramställningar, som på samma gång reda begreppen om hvad som åsyftas och anvisa på de lagliga och bästa sätt att komma till målet. Allmänna tänkesättet stadgas härigenom; styrelsen skådar den utbredda opinionen och motståndarne tvingas att erkänna dess allmänlighet. Folket vinner slutligen på lugn och fredlig väg sina önskningar och följderna deraf visa nästan alltid ett godt resultat för landet. 1 samma mån, som folkrepresentationen icke ännu hunnit blifva ett sannt och oegennyttigt uttryck af nationens behof och önskningar, äro dylika åtgärder mer eller mindre behöflige, och att vi behöfva dem nu, och så länge vår ståndsrepresentation finnes, det torde säkert ej längre kunna bestridas. En sådan organisation af agitationen torde ännu vara svår att åstadkomma; talaren medgaf det dertill fordrades en bättre anda hos inflytelserike män bland de högre klasserna, och hos oss måste man nästan fråga om sådane finnas — åtminstone äro de svåra att uppsöka, emedan de draga sig tillbaka. Det fordras äfven penningar. Dermed hafver sig ock ej så lätt. Med ett ord, saken är svår nog; och i dag hafva reformens vänner kommit i en betänkligare ställning, genom den allmänna reformbestyrelsens afsägelse. Talaren vågade föreslå mötets ledamöter, att med honom förena sig i en uppmaning till den förra reformbestyrelsen att fortfara i sitt uppdrag. Han bad dessa herrar besinna de svårigheter som eljest uppstodo för reformsakens anhängare. Han hoppades, att deras nit för saken skulle förmå dem, att ännu egna sina bemödanden deråt; och föreslog att mötet i fall såsom han hörde, man ämnade i dag afsluta detsamma, måtte välja nägra kommitterade, för att med bestyrelsen rådgöra om såttet att befordra reformplanens genomdrifvande, hvarefter en uppmaning att biträda det sättet borde offentligen framställas till de ännu varande reformsällskapen och alla reformvänner i landet. — Första frågan måste dock an blifva om bestyrelsen ville qvarblisva. Nu anmälde prosten Askengren sig af älderdom och behof af lugn hindrad att åtaga sig sitt förut innehafde förtroende uppdrag. Assessor Dahlgren anmälde, å ryumästar Tersmedens vägnar, samma hinder. Hr Hedengren ville ej vägra att fortfara i uppdraget, men med vilkor att man ej fordrade af bestyrelsen annat, än att afvagta en lämplig tidpunkt för nästa reformmötes sammankallande, och ej på förhand bestämma en sådan. Han hoppades, ati en vändning i reformsträfvandet, liksom i nykterhetssaken skulle en gång uppkomma. Den sednare hade ock länge legat nere. Nu hade det emellertid visat sig en rörelse, som ådagalägger att man uppfattat den sakens vigt. Så trodde han det ock skulle gå med representationsreformen. Hr Dahlgren åtog sig äfven att qvarblifva, på samma vilkor: som hr Hedengren. Hr Bohlin ville väl ej undandraga sig, men hemställde om icke centralbestyrelsen borde hafva sitt säte i Stockholm och önskade att man skulle upptaga den frågan till öfverläggning. Hr Hjerta hade, vid 1850 års möte, trott att ingen bestämd tid borde för nästa möten bestämmas, utan det lemnas åt bestyrelsen att välja lämplig tidpunkt derför. Han beklagade emellertid om hr Hedengrens vilkor skulle utsträckas dertill, att ej bestyrelsen ville medverka till det mål han vågat föreslå, i och för re