Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 juli 1853, sida 1

ung ficka, som tycktes utgöra en lefvande motsats till föremålet, för hans tankar. Den beställsamhet, hvarmed några besökande damer omgåfvo pensionären, de dyrbara smycken, som prydde den enkla klosterdrägten, tillkännagåfvo att flickan var en af dessa arftagerskor, hvilkas uppfostran föräldrarne anförtrodde åt andlisa stiftelser, stundom i hopp att denna uppfostran skulle blifva så fullkomlig som möjligt, men ofta nog endast för att undandraga sig mödor och ansvar. Detta slags emellertidiga mödraskap var särdeles fördelaktigt för mödrarna, hvilka i verldslifvets nöjen förlängde sin skönhet eller på sätt och vis på sig öfverflyttade de behag, dem de tycktes beröfva sina inspärrade äsidosatta döttrar. om de unga fångarna, efter många års studier och arbete, gjorde heder åt det använda systemet, så var det för deras nya familjs e genkärlek en lättköpt tillfredsställelse. Öm de deremot befunnos vara afgjordt illa uppfostrade, så stannade felet hos lärarinnorna, och moderssamvetet ansag sig på sin höjd böra känna ... indirekta färebråelser ... Den unga fickan, som vi nyss nämnt, tycktes röna Samma glädje, som en fånge erfar, då han genom gallren betraktar himlen och fältet utanför, och dörren till hans sangelse i detsamma öppnas för honom. Om åtta dagar vänta vi er, mina damer, i Bordeaurx, hr dHorigny och jag, sade den unga fickan, läggande någon tonvigt på de sista orden. — Ack, tala öppet med mig, älskar ni er fästman mycket? sade med låg röst en af de främmande damerna, och med denna inbilska förtrolighet, som gör anspråk på ett särskildt förtroende. — Jag? ... jag känner honom knappt... jag vet endast att han är anställd hos hr de Maurepas i Paris. Vid namnet hr de Maurepas blef Jakob Perrol uppmärksammare.