Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 juli 1853, sida 1

kob Perrol, samme gubbe, med hvilken läsaren nyss gjort bekantskap. Sedan flera år tillbaka hade emellan grefve de oyan och Jakob Perrol blifvit knutna dessa vänskapsband, hvilka gemensamma faror förvandla till oinskränkt tillgisvenhet, som olikheten i grader gör ännu orubbligare; ty Subordination och vänskap förenade utgöra en starkare band än man tror, hellst i farans tid. Jakob Perrol, som slagit sig på att blifva fiskare, sedan han liktidigt med sin kapiten lemnat statens tjenst, kunde icke besöka Marie så ofta, som han skulle önskat; hans bostad vid hafsstranden, långt ifrån Bordeaux, och några tillfälliga omständigheter hade denna gäng längre än vanligt fördröjt hans resa; han blef derför icke litet förskräckt, då han frågade portvakterskan vid samtalsrummet efter. m:ll Marie, och denna svarade, att hon vore på Sjukhuset. Tusen aroande tankar uppstego i gubbens hufvud, ty med den kärlek, som han hyste för den unga flickan, blandade sig, till hans fasa, känslan af den stränga ansvarighe han iklädt sig hos en vän, en förman; det tycktes på Perrols outtröttliga nit och fruktande sjelfuppoffring, som om Marie de Royan ieke skulle haft rättighet att lida eller aftyna — att icke säga dö — utan att anklaga hans ömhet, så länge han var hennes enda stöd i Frankrike. På sjukhuset! skulle hon vara sjuk ? stanimade Porrol förskräckt. i Ah nej! svarade portvakterskan med ett försmådligt småleende, ni skall genast få träfta henne. Förundrad ville Jakob Perrol fråga vidare, men portvakterskan skyndade ifrån honom, kallad af andra besökande. Det lag emellertid numera icke något pinsamt i Perrols nyfikenhet; han visste ju att han genast skulle träsla Marie. Nägra steg ifrån gubben, satt i samtalsrummet en