Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 juli 1853, sida 1

Det talades mycket om en slags sjöröfvare, som nyligen helt plötsligt visat sig vid Guyennes kuster, och som den kungliga flottan dittills icke förmått uppbringa, hvilket aldeles icke förvånade hopen, ty denne oåtkomlige flibustier förde, som man sade, samma slagga, som en viss grefve de Mauccler, hvilken för samma brotthängdes i en rå för femton år sedan; och kärringarna och sjöfolket, tvenne till sina bestämmelser och pligter så skiljda, men i afseende på sin vidskepelse så lika klasser, hade slutligen lyckats öfvertyga folket, att det just var samme sjöröfvare, som återkommit från helfvetet, och således nu vore förvandlad i ett slags hafs-spöke. Ehuru denna dikt naturligtvis icke troddes ibland samhällets mest upplysta klasser, var den dock icke formligen bestridd, emedan ännu ingen veterligen sett korsarens ansigte. Man var således outtröttlig att berätta för hvarandra hass-spökets bedrister, naturligtvis uppstufvade på bästa sätt, tills taskspelarens skrosliga röst sörkunnade spektaklets början. Denne sednare hade ordnat sin publik i en vidare cirkel omkring sig, på det han så mycket ledigare skulle kunna göra sina konster, och ingen hade märkt, att han begagnat detta ordnande att, litet farligare än man anat, skrubba emot sina blifvande beundrares fickor. Efter flera vändningar, knäppningar med fingrarna o. S. v. skulle han ändtligen göra en af sina konster, till hvilken en lättrogen åskådare skulle blifva hans ofrivillige medhjelpare; han hade just för detta ändamål valt en stackars bonde, hvars enfaldiga uppsyn icke lemnade honom något öfrigt att önska, då plötsligt en ny person trädde emellan dem båda. Det var en man af omkring sextio års ålder och jättelik växt; hela hans yttre tillkännagaf en egen blandning af kraft och godhet; hans hår, hvaraf blott några hvita tofsar stannat qvar vid tirningarne, tycktes en