Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 juli 1853, sida 2

Ater hördes ljudet från valdthornet, och tydligare. oo — För Guds skull, Theodor, lägg intill! — sade Clara häftigt, utan att närmare förklara sig — med ett par årtag dref Theodor båten till land. Clara steg ur och försvann under de täta hvalfven af drufvor och getblad. Följande en smal stig, befann hon sig slutligen på en öppen plats. I fonden deraf, under en lummig ek, satt en jägare, hållande framför sig en bok; vid hans sida hängde ett valdthorn. Behöfde Claras lekamliga öga se hyem denne jägare var? åh, visst icke! Kuno satt med kinden stödd i handen. Han tycktes icke läsa, snarare beskåda någonting. Clara nalkades varsamt. Det mjuka gräset förrådde icke hennes steg. För att icke genast bli upptäckt, tog hon cu liten omväg. Kommen nära, kastade hon ögonen öfver Kunos axel. Den bok han hade framför sig, var en tysk öfversättning af Claras roman: Ett sörjande hjerta. Titelbladet pryddes af ett väl utfördt porträtt af författarinnan. Det var detta, i hvars åskådande han var fördjupad. . . Clara lade sagta sin hand på Kunos axel. Han vände sig hastigt om och såg upp. Heliga Guds moder, sade han, kastande sig på knä: Åhvad är detta? — Innan jag svarar, — sade Clara med ytterlig ansträngning. — så svara mig! Kuno, är du fri? — Ja, fri. Och du? — Fri! — Fri! Hvilket ord för älskande, som lidit! Hvem beskrifver den hänryckning, med hvilken de sjönko i hvarandras armar! (Forte)