i blus, och stor halmhatt, i aktern satt ett ungt fruntimmer i en resdrägt, lämpad efter årstiden. l — Jag vet icke — sade på svenska det unga fruntimret — hvad för en helig rysning, som griper mig, vid det jag nalkas dessa urgamla riddarborgar! det är som såge jag för mig hela medeltiden, med dess stålklädda riddare, dess sköna damer och troubadurer ... det var dock poesi i dessa tider... dessa tider — då ännu menniskan älskade hvarandra. l — Du är mer än vanligt högtidligt stämd i dag Clara — sade den unga mannen som rodde, i det han gjorde ett par sorglösa tag med årorna, ty båten fördes eljest framåt af strömmen, utan tillhjelp. Men hvad är det? sade han plötsligt, i det han hvilade på årorna och lyssnade. Toner af ett valdthorn! Det finnes inga ord, som kunna uttrycka, hvad Clara vid dessa ljud kände. Man kan icke säga, attt hon lyssnade — hon hörde med hjer tat, alla hennes fibrer, hennes nerver voro öra. Men den unge mannen, mer likgiltig, sade: — Se dit upp, Clara! ruinen du ser der uppe på klippans brant är den efter det bekanta slottet Toggenburg ... — Toggenburg! o himmel! upprepade Clara. — Ja, der riddaren Kuno satt med ögonen fästade på klostret här nere i dalen, der hans älskade var insperrad ... åh du minns visst den historien och den sången: Kuno! trogen systerkärlek Helgar jag åt dig. Fordra ingen annan kärlek, Ty det smärtar mig. Lugnt vi råkas må, som vänner, Lugnt vi skiljas må! Tåren som mitt öga bränner Kan jag ej förstå.