Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 juli 1853, sida 1

han har tvenne — till dess jag hinner så mig annan plats. Jag finner alltför väl efter hvad som passerat, — sade han — att ni måste vara misstrogen mot alla. Men var det ej mot oss. Ni skall inte bli bedragen. Mina stackars systrar äro väl fattiga och hafva ej mer än de genom sitt arbete kunna förtjena, men ni kan hjelpa dem ... ni får lefva ytterst tarsligt, men åtminstone lugn. Den unge mannen och hans syster ingafvo mig förtroende ... Hvad hade jag också att välja på? jag har flyttat... och har ingenting att klaga, ty jag blir bemött med godhet. Hur skall jag kunna visa min erkänsla för det ärliga, beskedliga folket, hos hvilka jag under dessa dagar bott? Ett par dagar senare: — Så lyckligt! Flickornas bror är bokhandlare, han också, men en helt annan menniska än... låt mig glömma det namnet ... Jag kom att tala om, attjag skrifvit åtskilligt, hvilket gaf dem anledning att berätta detta. — Vär bror, stackars gosse — sade de — har nyss etablerat sig, och som han börjat med två tomma händer, så har han väl bra litet att röra sig med. Men han har menniskors förtroende. Vi skola säga ät honom, — Hvad jag blef glad, ty det fanns nu ett sätt att godtgöra honom. Men, erinrade mig att mina manuskripter ännu lågo qvar hos den der frun, blef jag hastigt äter nedslagen. Skola de kunna fås tillbaka, eller äro de kanske till och med förstörda? Den unge bokbandlarn, flickornas bror, har jag icke sett, sedan han letade upp mig der borta. Det iycker jag så mycket om honom för. Dagen derpå: — Han har skaffat tillbaka mina manuskripter, han sjelf. Allt är i behåll, och oskadadt. Ett af de mindre af mina arbeten vill han låta trycka. Han villbetala derför, och frågat hvad jag -pretenderarl. Pretenderar! jag! Och dertill han, som inte har råd. Visste