Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 juli 1853, sida 1

S— — -— — —————— —ö—Xäd ——— ga smärre noveller, och bland poemer ett större, benämndt Fosterlandskärleken. Lyckades det henne att sälja dessa monuskripter, alla eller en del af dem, på någorlunda fördelaktiga vilkor, så var det hennes afsigt att ytterligare, och så vidt möjlig, uteslutande egna sig åt författarskapet. Och efter nogaste sjelfpröfning samt vid jemförelse med andra vittra produkter, som öfversvämmade pressen, måste Clara finna, att hennes ej stodo efter, om icke framom, de slesta, hvarför hon var vid godt hopp. Hur detta realiserade sig, kan ses af följande utrag af bref, dem hon tid efter annan skref till Theoa Jag är således i Stockholm, och att döma af första intrycket, kommer icke att trifvas här särdeles väl. Det var en ruskig dag vi anlände hit; ett pinsamt, fint, men tätt regn hade förföljt oss hela vägen, och syntes änden tillän aftaga, så att på sjelfva Riddarholmsjärden det knappast var möjligt att urskilja föremålen på tjugo alnars afständ från fartyget. Naturligtvis gick den vackra anblick af Stockholm, hvarpå jag beredt mig, först och framst härigenom förlorad, och ej heller gaf det en gladare anblick, att vid sjeliva hamnen se några däfna figurer med paraplyer öfver hufvudet och ett par dussin skrikhalsar, som täflade em förtroendet att få transportera passagerarnes saker. Nästan hvar och en af passagerarne hade dock någon, vän eller slägtinge, som väntade sig vid stranden — jag hade ingen. Alldeles obekant för stad och invånare, måste jag förtro mig åt den första jag talade vid, och hjelp med flyttningen af mina obetydliga effekter behöfde jag icke sakna, ej heller behöfde jag tru ga på mina hjelpare betalning för besväret, såsom det ibland händer der hemma. Lyckligtvis hade jag mitt rekommendationsbref med mig från mina vänner i Linköping, så att jag åtminstone fick tak öfver bufvudet;