Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 juli 1853, sida 1

men, hade de verkligen känt denna Laslägsna slägting, så hade de kanske icke rekommenderat mig till henne. Min första entröe hos fru Körner — hon heter så — var icke den trefligaste. Hon — tillika med den fru, som är hennes rumoch hyreskamrat, fru Gnabbom — bor i ett högt, nerrökt hus i en gränd vid Westerlånggatan, fyra trappor upp. Sedan jag stretat uppför dessa trappor, hvilket alltid faller sig påkostande för en landsbo, äfven om han är ung, visste jag knappast, om jag skulle våga knacka på den dörr, som måste vara fru Köxners, för ett bäftigt gräl med just ej de bäst valda ordalag hördes derinifrån; men herrarne med bleckplåtarna på hatten, som förmodligen icke voro Så finkänsliga och ville göra pinan kort, läto icke gerna genera sig, utan öppnade dörren och gjorde å mina vägnar den fråga, hvarmed jag ej vågade komma fram. Det blef plötsligen tyst, och en gumma om sextio är kom emot mig med den mest inställsamma min i verlden. Jag behöfde ej säga hvem jag var. Eu bref hade redan prevenerat fru Köxner på min ankomst, och den värda frun förklarade, att hon skattade sig lycklig, om hon kunde vara mig till någon tjenst, yttrande, det hon hoppades, att jag måtte komma att iritvas hos henne. Så till vida var allting bra; jag fick mig anvist ett sängställe och för mina saker en enkom för dem urröjd låda i fru Köxners egen byrå; äfven en ljusstake bade man haft godheten disponera för min räkning, hvartill jag för tre skillingar af egna medel fick köpa mig ett eländigt ljus — och det blef morgon och afton af första dagen. I kapitlet om hvad jag skulle betala för mig på detta Stalle var jag icke kinkig — jag gick in på hvad som begärdes — det framställdes ju på ett så ämabelt sätt oc hvad jag betalar skäms jag att tala om, men nog kommer min värdiona ut dermed, det är jag säker ora,