I mera göra nästan intet. Hvad som härefter utsås, har ingen utsigt att mogna. Detta är den del af olyckan som ickel kan hjelpas. Men så stor den än må vara, så är den dock ej den största. Missväxten på råghalm och hö hotar våra ladugårdar med partiel undergang, nedsätter gödsel produktionen, och bereder sålunda svag skörd för ett kommande år. Det är den hotande bristen på foder, med alla sina följder, som för landtbrukaren är den svåraste olyckan; men det är lyckligtvis just denna som kan — om icke afhjelpas — dock betydligen lindras och göras mindre kännbar. Vi förutsätta härvid, att det regn som nu faller under det vi skrifva detta, blir så ymnigt att hvad man kallar full rotblöta inträffar. IIvad bör landtmannen 1 sådant fall göra, för att förekomma eller minska följderna af den långvariga torkan? Att detta i hög grad måste bero af lokala förhållanden, lider intet tvifvel; men i allmänhet torde följande äsigter förtjena att tagas i öfvervägande: De af torkan lidande klöfvervallarna böra ej lemnas att fortsätta den svaga växt de börjat utveckla, utan genast afslas, då den andra skörden ännu kan blifva ganska rik. Äfven hårdvallsängar, som nu gifva ett svagt och tunt gräs, kunna, om de genast skördas, gifva en god efterslåtter i Juli eller Augusti månader. De stora sträckor der rågen eller hyetet gått ut, böra ej heller lemnas att endast bära ogräs under sommaren. Ofta äro de gödslade för höstsädet, och sakna således icke kraft, och kunna om de genast uppköras och besås med vicker eller vickerblandsäd, gifva en ganska god foderskörd, ehuru icke mogen gröda. Framför allt skulle vi dock vilja tillstyrka att beså dylika fält med rofvor, för hvilka såningstiden på intet sätt ännu kan anses vara för sen. — Det är en ibland de brister som i allmänhet vidlåda Sveriges landtbruk, att man ännu icke lärt sig att uppskatta fördelen af rofkulturen, som just lemnar ett medel i händerna att förskaffa sig ett ymnigt och sundt foder på de fält, der höstsädet af en eller annan orsak gått ut. — Men detta är dock endast en tillfällig, ehuru stor fördel. Potäterna, som utgöra den enda rotfrukt hvilken hos oss odlas allmänt och ofta i stort, hafva visserligen det företräde att kunna tjena till surogat för brödet, hvilket icke gäller om någon annan rotfrukt af dem som hos oss fortkomma, men utsädet är dyrt och ofta svårt att erhålla, framgången — sedan potatissjukans uppkomst — ofta osäker, och den jordmattande kraften stor. Utsädet af rofvarna är deremot ytterst billigt och alltid tillgängligt, de tåla mera frost ock kunna längre stå qvar på åkern om hösten, ock matta de jorden ojemförligt mycket mindre än potäterna. Dertill kommer, att rofvorna gifva, efter vanlig medelskörd räknadt, en mycket större massa närande ämnen på samma areal än potäterna. Johnston beräknar afkastningen på ett tunnland jord, i närande ämnen: Af potäter Af rofvor skålp. skålp. Skal eller Cellulsiber . 510 till 1080. 900 till 1340. Stärkelse, socker m m. 2400 , 4800. 4000 6000. Proteinföreningar.... 270 540. 670 1000. Olja eller fett... 45 90. 150 ,, 200. Salter ..... ..... 120 240. 300 , 450. Då härtill lägges att rofvorna lemna åkern i ett mycket bördigare tillstånd för den kommande grödan, så väcker det undran, att de ej vunnit mera insteg; men orsaken är lätt förklarad, då man besinnar att potäterna dels äro — såsom nyss sades — ett förträffligt födoämne och ett surogat för brödet, dels utgöra ett råämne hvaraf det kära bränvinet kan beredas, ock således står högt i pris, dels ock äro vida lättare att odla än rofvorna, hvilkas fullkomligare kultur, som är vilkoret för en rik afkastning, tager landtbrukarens hela skicklighet i anspråk. Det inskränkta utrymmet tillåter ej att här ingå i meddelande af några föreskrifter för rofvornas rätta behandling. För den helt och hållet oerfarne må dock nämnas, att roffröt ej bör utsås i torr jord för att ligga ogrodt till dess regn kommer. Man sår det deremot alltid, så mycket möjligt är, genast efter ett regn, blott jorden ,reder sig,, då fröet hastigt uppkommer, hvilket just är ett ibland vilkoren för rofodlingens framgång. Behöfver man göda för rofvorna, så använder man väl brunnen spillning, och påförandet af aska är för dem särdeles välgörande. Vi skulle icke nedskrifvit dessa tankar och råd, som ej innebära någonting nytt, om vi icke hade sett att man ofta förgäter det mest bekanta, särdeles i motgångens ögonblick då rådighet är mest af nöden. Först då man förlorat modet, har man förlorat allt. (A. B.) SR —— EEE