Några välmenta råd. Torkan synes vara slut. Det har regnat och himlen tyckes lofva mera af det som alla efterlängta; dock synes glädjen deröfver icke vara mycket stor. Det är för sent — säger man — vår höstsäd är utgången, vära ängar förbrända eller uppätna af mask, och det är endast vårsäden som kan räddas. Sannt är att höstsädens öde synes vara afgjordt, samt att missväxt på denna, som är den vigtigaste af våra sädesgrödor (dels derföre att den utgör brödfödan, dels ock emedan dess starka halm-produktion utgör grundvalen för ladugården), är gifven och ej kan numera genom regn afhjelpas; men om än beklagligtvis så förhåller sig, så bör dock ej den tänkande landtmannen härvid förlora modet och i denna sin modlöshet fälla händerna i slapp overksamhet. Lida och qvida — sade en gång en af Sveriges store konungar — det är käringetröst; men att med goda råd stå det onda emot, det höfves en man. — Vi hafva derföre velat försöka att gifva några vinkar om det håll, hvarät landtmannens verksamhet under närvarande sorgliga förhållanden bör rigtas. — För den kunnige och erfarne landtbrukaren äro dessa råd, det veta vi, alldeles öfverflödiga; men kunskap och erfarenhet äro långt ifrån allmänna, och derföre våga vi hoppas att icke hafva fattat pennan alldeles förgäfves. I och för sjelfva sädesskörden kan landtmannen nu