tions-systemet i framtiden skall än vidare förbättras; men man måste ock medgisva att i sådant ändamål ännu mycket återstår att göra, och det i flera ibland de vigtigaste af våra provinser. Näst efter kanalerna komma otvifvelaktigt jernvdgs-kommunikationer. Huru tröstefullt är det icke, att skåda den ifver, hvarmed slerestädes stora delar af befolkningen visat sig färdiga att göra uppoffringar, för de undersökningar och förberedelser som erfordras till planernas uppgörande och kostnadernas beräknande för jernvägsanläggningar. Men hvilket behof visar sig ej på samma gång att uppfylla? De summor som erfordras för ett någorlunda fullständigt jernvägs-system äro i följd af vårt lands beskaffenhet och dess näringsförhållanden, snart sagdt öfverdrifne. Man har ock måst besluta sig, att hufvudsakligt lemna åt utänningen, med första anläggningskostnaden för den största linien, all vinsten af första tidens begagnande: en vinst som säkert ej blilver obetydlig, derest ej flera liktidiga jernvägsanläggningar dela densamma; och det är ännu ovisst, om bemödandet lyckas att i några landsorter med inhemska kapitaler åstadkomma kortare linier. Men huru ringa äro på det hela de afstånd, som de ännu påtänkta jernvägar skulle upptaga emot dem, som derutöfver borde dermed förses, om man i en snar framtid skulle kunna påräkna alla de fördelar för folkets industri, hvilka vi här ofvan skildrat. Huru sannolikt åter, att de hinder och svårigheter hvilka vi visat åtfölja bristen på kommunikationer, ännu länge skola fortfara. Under dessa förhållanden är det en pligt att öppet uttala den meningen, att det endast är genom stora uppoffringar, som vi kunna lyckas, men att möjligheten dertill finnes. Denna åter beror hufvudsakligen af vår Regering, och vår beskattnings-makt. Kan Regeringen sätta sig in i ett klokt och allvarligt besparings-system, och gemensamt med nationens representanter på ett ändamålsenligt sätt reformera vårt skatteväsende, så är ingenting omöjligt. Man behöfver blott att i statsutgifterna bereda en minskning af omkring 13 million riksdaler, hvartill visst inga så utomordentliga mödor och sömnlösa nätter behöfdes, blott vederbörande ståndaktigt ville saken; man behöfver blott, genom en jordoch bergs-bruks-klasserna uppmuntrande lindring i grundskatterna, samt en rättvis och sann fördelning af skatt på förmögenhet och inkomst, med en lika summa föröka statsinkomsten, och man hade då inom nägra få år inalles 3 millioners årliga tillgångar, att såsom ränteoch kapital-afbetalningar erbjuda inoch utländska kapitalister. Med dessa tillgångar, skulle efterhand, men säkerligen inom 15 till 20 år, så betydliga kanaloch jernvägsanläggningar kunna utföras, att den vackraste början vore gjord för nästkommande generations handelsoch närings-företag; och det camla Sverige skulle då, med ansenligt förstärkta såväl intellektuella som materiella krafter, otvifvelaktigt kunna lyfta sig till allmännare välstånd och allmännare trefnad, lika väl som mången af dessa nya stater, hvilka väcka vår förundran genom en nästan sagolik tillvext. Vi påstå i detta afseende, att det hvarken är landets eller folkets skuld, om så ej sker. Vi fördömme ej den regering, som varit: den visste ej bättre; vi fördömme ej heller de ständer, som ej kunna något bättre. Men vi uttala i bästa öfvertygelse den mening, som ock en gång säkert blifver hela svenska folkets, att vill ej Regeringen spara; vilja ej folkets representanter antaga rättvisa beskattninggrunder; vilja ej de beskattningen fördelande myndigheter göra detta sanningsoch samvets-enligt: så kan ingenting till landets verkliga nytta utföras. Slutsatsen af allt måste blifva, att ingenting kan bättre än sanningen i detta vårt påstående, bevisa, huru nödigt det är, att nationen ej ett ögonblick efterlåter, att fordra utbildandet af ett sannt, lagbundet, representativt statsskick. Det är det allena, som kan erbjuda vårt land säkra garantier för den intellektuella och industriella utveckling, hvilka äro fosterlandsvännens största tröst, och för den vishet i lagstiftning, den kraft hos styrelsen, den endrägt och allmänna anda hos folket, hvilka beklagligen länge utgjort och ännu utgöra Sveriges största behof.