Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 juni 1853, sida 2

icke hågad att arbeta, så sysselsätter jag mig med något vanligare sruntimmersarbete eller promenerar, långt, långt inåt skogarna ibland, celler går jag med mitt metspö ner till åstranden, der jag vanligen träffar gubben Hjelte, orgtramparen, som är min lärmästare i fiskekonsten, och kappas om att dra upp aborrar och mörtar. Du tycker det nöjet är grymt, kanske; förebrå mig bäst du vill; men jag finner det i alla fall vara ett nöje, och för öfrigt äro af alla krokar man lägger ut inga så oskyldiga som dessa. Och hvad det smakar skönt sedan att äta den fisk man sjelf fångat! kom och helsa på oss! vi skola fiska tillsammans, och du skall snart bli af samma tanke med mig. Några fremmande se vi sällan eller aldrig, ej heller göra vi några besök, och det är jag rätt nöjd med, ty sådant öder bara tiden onödigtvis. Som skolbarnen för näfvarande ha midsommarslof, så kan farbror Reinius fritt öfverlemna sig åt sitt arbete — författandet af en bok om Sveriges antiqviteter, som han skrisver, nästan endast med tillhjelp af sitt förundransvärda minne. Jag tror det är första gången han försökt sig uti att författa något, och det hade troligtvis aldrig blifvit utaf, om han icke så godt som blifvit tvungen dertill, af brist på böcker att studera. Overksam kan han icke vara, och när han icke har böcker att läsa, så måste han skrifva sådana. Han är mycket mer jaloux om sitt arbete, än jag om mitt. Det stod hårdt, innan jag fick veta hvad han hade för sig. Att låta trycka sitt arbete, tror jag aldrig han har mod till. Efter att ha souperat — som vanligen består i en kopp thå och några smörgåsar, läser jag vanligen upp för honom hvad jag på dagen skrifvit. Gamla Brita får då ibland höra på, och det är icke det, som minst smickrar mig, när hon värdigas skänka sitt bifall. Du kan aldrig tro hvad hon gör för naiva anmärkningar.