matlagning och dylikt — endast störande skulle ingripit deruti. Det var ännu så godt som stora dagen, när Clara, efter att hafva tagit godnatt af sarbror, drog igen dörren mellan de begge rummen, för att, liksom han, öfverlemna sig åt hvilan — så mycket mer behöfligt, som den för henne ovanligt långa promenaden icke kunnat undgå att efterlemna trötthet. Brita hade haft all omsorg att bädda iordning soffan så, att Clara skulle få ligga så beqvämt som möjligt. Det var väl som det kunde; men har man god sömn, så går det nog för sig ändå. Som der icke fanns tillgång till mer än en hufvudkudde, så hade en stolsdyna fått lof att flytta på sig, för att tjena som underlag, på det att det ej måtte bli alltför lågt; ett par dito hade blifvit placerade vid fotterna, för att ej behöfligt fotspjern måtte saknas — med ett ord: det hela var lite istudentikos — men så var Clara också nu en välbeställd ämnesven för litteraturen, och — det händer så med sådana naturer — hon fann behag i denna småäfventyrliga bäddningsmethod, som säkerligen skulle förkastats af den sin beqvämlighet mer älskande prosaisten. Några dagar derefter skref Clara till sin vän Theodor Lamb ett bref, hvaraf vi meddela följande utdrag: .. Jag är nu i full verksamhet. Ett arbete, som jag redan satt i verket, är en roman, kallad: Ett sörjande hjerta-. Du tycker visst att titeln låter litet pjunkig — må vara! Jag är sjelf nöjd dermed, och äfven med början. Sjelf nojd! Det låter egenkärt: icke sannt? Men det förefaller mig i alla fall, att det arbete, som en författare icke är sjelf nöjd med, har han icke heller rättighet att andra skola vara nöjda med. Sjelskritiken anser jag vara det angelägnaste. Ar man icke sträng emot sig sjelf, så har man ingen rättighet att vara sträng emot andra. Några författare