Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 juni 1853, sida 2

Man förebrår konstnären sorglöshet för sig sjelf. Man vet icke, att det just är denna sorglöshet för sig sjelf, som till två tredjedelar bildar konstnärn. Östagöken höll på att aldrig vilja sluta med sin musik, och, skulle Clara gått lika många år ogift, som hon räknade dessa Kuku, så skulle hon blifvit bra bedagad, innan hon trädde i brudstolen. : Mindre af behof att hvila, än för att njuta af de vackra vuer, som här och der erbjödo sig för ögat, hade de vandrande redan ett par eller tre gånger slagit sig ned i gröngräset, och, när de nu en gång till gjorde det, hade Clara utvalt en den täckaste ängskulle, der hon ansåg lämpligt att uppduka den lilla frukost, som hon, Reinius ovetande, hade medfört. Medan han gjorde en liten sidoutslygt, för att ta i skärskådande några runstenar, som han visste skulle finnas i grannskapet, hade Clara, dels ur sin lilla rensel, dels ur sina djupa kjolsäckar upptagit en färsk kryddlimpa, ett stycke lybsk medvurst, en dito delikat smålands prestost och en stekt kyckling, allt omviradt med rent, hvitt papper, och den lilla struten med bordsalt var ej heller glömd. En liten flaska perlande portvin fick äfven sin plats bland dessa Guds gåfvor, och, för att ingenting skulle saknas, betingade Clara med en mjölkpiga, som just infunnit sig för att af sina Åkö affordra den vanliga morgontributen, att emot betalning få en leverans af spenvarm mjölk, hvilket gerna beviljades, med undantag af kapitlet om betalningen, ty det kunde icke flickan fatta, att det kunde kosta någonting. En hvit, onyttjad lärftsnäsduk fick passera som bordduk, och en kappe af väl kokadt, hvitt och genomskinligt horn såsom glas. Det kom nu väl till pass, att den pennknif, Clara för tvenne jular sein fått, var försedd med ett gröfre blad, sow gjorde öfverflödigt att medföra bordsknif. (Forts.)