Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 juni 1853, sida 2

i sig sjelf sorgliga underrättelse — så vidt man sår kalla den så — hade haft en ljuf klang för Claras öron. Drömmande sortsatte Clara sin väg vid sin gamle väns sida. Plötsligen tycktes hon vakna upp. — Nej, hör göken! sade hon lisfligt. Det var första gången hon hade hört den i år, ty hon hade på hela tiden ej varit utom stadsportarna. Och med den vidskepelse, som stundom beherrskar äfyen de mer upplysta, lyssnade hon efter, för att höra från hvad väderstreck ljudet kom. Det var från öster. — Östa gök är trösta gök, — sade hon liksom för sig sjelf, och detta gaf hennes ledsagare anledning att vidlyftigt breda ut sig öfver den sannolika originen till dessa bemärkelser. Det var åtminstone inte södra gök, döa gök, hon hade hört, och nästa år kanske skulle hon få höra vesta gök, som är bästa gök. Medan Reinius höll sin föreläsning, öfverlemnade sig Clara åt en mängd betraktelser. Om möjligen den underrättelse, den unge baronen meddelat, egde nagon grund, vore det då icke troligt, att äfven Kuno blifvit ett offer för den härjande farsoten? Lefde han åter, så visste han ju icke annat, än att Clara i denna stund vore gift eller åtminstone fortfarande förlofvad. Kanske hade han glömt henne; men det fruktade hon dock minst för. Och äfven, om hon vore fri, och hans fordna känsla, likasom hennes, fullt lefvande, så stod ju i allt fall hans föräldrars vilja emellan dem som en oöfverstiglig skiljemur. Hur skulle hon kunna reda det chaos af hopp och tvifvel, som kringhvärfde henne? Hon försökte det också icke, utan, förtroende sig åt försynen, öfverlemnade hon sig med ett barns sorglöshet åt tankar, som andra skulle kallat illusioner.